(Patriarkatets sköna tr... öhm... ansikte. Bilden kommer från stureplan.se)
Jag läser den eminente Pojkfröken och funderar...
Det fanns risker med att skriva boken Bögjävlar – det förstod vi från början. En av de mer överhängande var att det skulle bli open season på att ironisera över och häckla bögar och bögkultur från straight grabbhåll. Först försiktigt – kanske med vår bok som alibi eller någon token my best gay som visade att det fanns schyssta (byt ut mot valfritt: smakfulla, politiska, intelligenta, snygga...) bögar – för att sedan göras allt mer ogenerat och öppet. Våra farhågor har besannats.
Kära medieprostituerade man, det är inte OK. Tyvärr. I'm sorry. Ni har inte vår välsignelse. Som heterokille är det minst sagt vanskligt att försöka gå in och sortera agnarna från vetet i bögkulturen. Det funkar nästan aldrig. Hur mycket ni än tror att ni förberett era läsare med härlig male bonding-retorik och skön böghumor av typen Henrik Schyffert så är er position alltför misstänkt. Ni genomför nästan alltid dissen med alltför mycket lättnad och eftertryck för att nån ska gå på den förment öppensinniga intentionen. Quod licet Iovi non licet bovi. Vem som klarar tricket är öppet för diskussion. Men vore jag en straight mediekille med mysig självbild skulle jag kanske ändå fundera ett varv till innan jag skrev något.
Och om ni tror att jag är extra föraktfull för att det är nöjesjournalister och bloggare och om ni tror att jag likt en annan Schottenius tror på bättre eliter – så tror ni rätt! Oxar hör inte hemma på puggolympen. Och det är verkligen förmätet av dem att tro att de kan bedöma utsikten här uppifrån.
