Det är fler än vi Bögjävlar som försöker promota och uppmärksamma puggkultur som har glömts bort. På Berlins filmfestival i förra veckan såg jag till exempel dokumentären "Derek", om filmaren och konstnären Derek Jarman. Jarman dog i aids 1994, och hans verk har mer eller mindre försvunnit från kulturarenan efter det. Fram till nu, när hans gamla polare från förr, Isaac Julien och Tilda Swinton, har gjort en film om honom. En sorts remix av gamla intervjuer, filmklipp och privata funderingar kring vad som håller på att hända med såväl film- och konstscenen som samhället i stort.
Tanken är också att en utställning med ett Jarman-retrospektiv ska dras igång senare i höst.
Bra filmer att börja med för en Jarman-oskuld är till exempel Caravaggio:
Eller Edward II:
Eller, om du vill börja lite mer light, med hans "de sju dödssynderna"-video till Pet Shop Boys "It's a sin".
6 kommentarer:
En av mina favoritscener i en film ever är "no future"-molotovcocktailen i Jubilee.
Förutom 'I'ts a Sin' regisserade den goda Jarman PSB:s första turné.
Och Jayne County är med i Jubilee.
Fast jag håller nog inte med om att Jarman helt försvunnit. I England pratas det fortfarande om honom, men han var en "arthouse" regissör, och de har en inskränkt räckvidd.. Jag tror snarare att frågan skulle lyda: Varför blir viss konst ihågkommen, och annan inte?
Kanske umgås du bara i väldigt artsy kretsar, kanske? Jag har bara att gå på vad upphovsmannen själv sa att skälet till att filmen gjordes var. Självklart tar det ju slut lite grand, när en konstnär dör och inte producerar fler verk - och nu börjar det ha gått så pass många år att det är dags för en revival. Men det Julien och Swinton saknade var nog också en atmosfär och en scen de tycker har försvunnit från den brittiska konst- och filmvärlden. Eller så börjar de bara bli gamla.
tilda e en gammal aristokrat som sitter i ett slott i skottland, och är sur över att inget är high brow nog längre
Jag såg Dererk Jarman-utställningen på Serpentine Gallery i London häromveckan. De visade "Blue", en massa konstfilmer och ångestfyllda aidsskulpturer. Samt dokumentären "Derek". Den var underbar i 20 minuter, sen tröttnade jag på det otroligt homogena berättartekniken.
Fast Tilda Swintons blick in i kameran är helt amazing.
Det låter som om du drabbades av "spring i benen på utställning"-syndromet. den är cool rakt igenom tycker jag.
Skicka en kommentar