Jag hade snapsat lite till kräftorna i går och var allmänt öm och blödig när jag bänkade mig för att se Ella Lemhagens Patrik 1,5 och det var kanske därför den spetsade mitt hjärta som en projektil – jag är sanslöst svag för alla oälskade och missförstådda som finner en ny samhörighet utanför de biologiska blodsbanden.
Men jag kunde lika gärna ha gått loss på att manuset kändes som en schematisk skrivbordsprodukt med lite övertydliga kontraster och stereotyper. Krävs det verkligen en klaustrofobisk och hycklande svenssonbakgrund med underliggande svärta för att bögpar ska framstå som sympatiska? Kanske.
Den var klart bättre än Keillers park (som kom för ett par år sedan), men kanske mest för att hantverket höll en annan klass. I övrigt verkar vi befinna oss i ruta ett när det gäller puggor på film i Sverige. Det vill säga: bögar är människor som alla andra. Vad det innebär är att alla problematiseringar och nyanseringar offras på toleransspridandets husaltare och det som faktiskt är specifikt för puggor får inte plats när heterosarna ska få sina hjärtan öppnade för regnbågsfamiljen. Ämnet i Patrik 1,5 avhandlades för övrigt av Hollywood redan 1988 i Torch Song Trilogy – nyanserat, med en självklarhet som inte bad om ursäkt och med ett innifrånperspektiv – allt för en bred publik. Vi befinner oss tydligen inte där.
Jag trängtar efter en svensk Boys in the band.
3 kommentarer:
Krister Henriksson spelade Arnold (Torch Song Trilogy) på Stockholms Stadsteater redan 1985 - för en bred publik. Tio år senare var Michael Nyqvist magnifik och ömklig i Angels in America, också på Stadsteatern.
Även om det inte var din avsikt, är det synd att teater i allmänhet avfärdas som finkultur utan relevans, alternativt bara glöms bort. Det händer rätt mycket spännande på scenen.
hej anonym,
all heder åt dig för att du påminner mig och oss alla andra om detta. tack och lov vågar teatern ofta mer än filmen.
Jävligt rätt. Fan va du är bra som tycker så :)
Skicka en kommentar