Finsk transpunk

And now, päive to all you lovers out there.. Alla har vi väl någon gång längtat efter en finsk punkgrupp bestående av en druga och två tjocka tjejer?
Min fabby kompis Mikko Karhu skickade mig sitt gamla popalster som handlar om att vara så besatt av någon att man vill bli typ dränkt och mördad. Eller nåt. Arja on crystal meth, enjoy!
Kitos for the music, Suomi!

Après DIK-samtal

Så här fint var det när Roger Wilson samtalade med den polske konstnären Karol Radziszewski på Hallongrottan i lördags. Mer bilder ser ni här.

Derek Jarman Superstar

Det är fler än vi Bögjävlar som försöker promota och uppmärksamma puggkultur som har glömts bort. På Berlins filmfestival i förra veckan såg jag till exempel dokumentären "Derek", om filmaren och konstnären Derek Jarman. Jarman dog i aids 1994, och hans verk har mer eller mindre försvunnit från kulturarenan efter det. Fram till nu, när hans gamla polare från förr, Isaac Julien och Tilda Swinton, har gjort en film om honom. En sorts remix av gamla intervjuer, filmklipp och privata funderingar kring vad som håller på att hända med såväl film- och konstscenen som samhället i stort.
Tanken är också att en utställning med ett Jarman-retrospektiv ska dras igång senare i höst.

Bra filmer att börja med för en Jarman-oskuld är till exempel Caravaggio:



Eller Edward II:


Eller, om du vill börja lite mer light, med hans "de sju dödssynderna"-video till Pet Shop Boys "It's a sin".

Parasitöl på lördag

På lördag (den 16:e) pratar bögjäveln Roger Wilson med konstnären och grundaren av det polska puggzinet DIK – Karol Radziszewski på Hallongrottan 18.30. Efteråt drar vi vidare och ockuperar den intilliggande baren Mbargo med egen pod kopplad till högtalarna. Kom förbi och öla med oss. 

Hey Upper East Siders (eller good morning job seekers)

En av våra otaliga källor tog den här bilden på en av Arlandas barer. Var det inte flera månader sedan Tomas Hemstad plötsligt försvann till "San Francisco"? Lika plötsligt är han nu tillbaka. Med vad för honom hit? Varför samlas alla bögjävlar på en plats? Vi lär snart få veta.

xoxo

En bild säger mer än....eh....

Bögjävlarna var lättade. De vann inte priset som bästa läsning på Qx-galan. Därmed kunde de fortsätta att verka i ständig opposition och odla sin underdogmentalitet. En tjej i grön glittertopp tjatade och tjatade om att få vara med på bild med dem, och till sist gav de efter. Typisk faghag, om du frågar mig.
(Andy, den sjätte bögjäveln, tog bilden)

Gala!

I kväll ska vi marineras och kokas i gala och gay. Alla utom Tomas som kommer hem från San Fransisco om ett par dagar. Vän av ordning kanske undrar varför vi är där. Vi har ju dissat evenemanget i boken på några ställen. Ja, det har vi. Vi har dissat det mesta inom samtida svensk bögkultur, varit gnälliga och bittra och förbannade. Men vi har framförallt velat påverka och förändra. Vi vill att allt ska bli bättre. Och alla som bjuder in oss eller nominerar oss kan räkna med att vi kommer. Att vi fick Stockholmspriset av Nöjesguiden var på sätt och vis logiskt och förutsägbart – de straighta medierna har tagit till sig boken från dag ett. Att vi nominerats till gaygalan känns större. Det värmer ett gammalt pugghjärta att tro att bögar där ute har nominerat en bok som går så hårt fram med deras/vår egen värld. Det betyder att vi är fler än några bittra bögnördar som tycker att puggkulturen är något viktigt!

Om hivmän, kvällstidningar och Andreas Lundstedt

Den nyheten som har gjort mig lyckligast det senaste året var att Andreas Lundstedt kom ut som hivpositiv. Är det något som sverige behöver så är det öppna hivpositiva. Ansikten med hiv. Och det går inte att överskatta det Andreas gör genom att hänga det oket på sina axlar. Och då talar jag inte om martyrskapet eller risken att råka ut för spott och spe. Genom att erkänna sin hivstatus riskerar man myckt värre konsekvenser än så. Du förlorar din fria rörlighet i välden. Du kommer till exempel inte in i USA utan specillt utfärdat tillstånd. Genom informationsplikten gör du dig sårbar för utpressning. Gud nåde dig om du har råkat slinka ner på en videoklubb på fyllan och haft säkert sex. I lagens mening är du då en brotsling och det finns alltid någon girig pugga som är beredd att utnyttja det faktumet. Det är därför vi inte har någon öppenhet runt hiv i Sverige. Kolla runt på QX. I stort sett alla nick som anspelar på hiv är ansiktslösa. Ibland finns bild för utbyte. Oftast inte. Alla räds risken att bli den nya hivmannen.
Det spelar liksom ingen roll att "vi alla vet" att hiv smittar i parrelationer såväl som på videoklubben. att det är de som är omedvetna om sin status som utgör störst risk för att föra smittan vidare. Vi har valt att tro att hiv sprids av hivmän och hivkvinnor som med berått mod gör allt för att sprida viruset.
Det hela bygger på en tankevurpa som dödsskräck och informationsplikt har planterat i oss alla. När folk får hiv ska de sluta ha sex. Om de ändå väljer att ha sex har de ansvar för alla andras hälsa. För hivpositiva dricker väl aldrig för mycket och vaknar bredvid någon de knappt minns namnet på? Hivpositiva går väl inte på videoklubbar? Och om de gör det så bryter de väl den kompakta tystnaden som alltid råder i dylika lokaler genom att högljutt utbrista, "jag är hivsmittad"?
Hivinfektionen förväntas i allmänhetens ögon medföra en ökad ansvarskänsla. En högre moral. För inte kan det väl vara DITT fel att du inte skyddar dig?
Av de större städer, städer med en homosexuell infrastruktur, som jag har vistats i, är Stockholm sämst på hiv. Det finns ingen dialog, ingen öppenhet, ingen solidaritet, hivpositiva finns i stort sett inte annat än som statistik. Detta är förödande. Hiv är kanske ingen bögpest men om vi inte erkänner sjukdomen i bögvärlden, så kommer aldrig den strejta världen haka på. Jag skulle vilja påstå att den genomsnittliga strejta mannen på gatan här i San Francisco är mer välinformerad om hiv än vad en genomsnittlig stockholmspugga är. Och tacka fan för det när Expressen toppar sin förstasida med att en Australiensisk callboy "kan ha smittat 250 personer med hiv". Artikeln, skriven av Expressens nya "stilbloggare" Oscar Julander inleds med meningen "Hector Scott visste att han hade hiv - trots det jobbade han som gigolo". Inte nog med att Julander fiskat upp det gamla uttrycket "gigolo", tror folk på allvar att det är ovanligt med hivpositiva sexarbetare?
Newsflash: hivpositiva har sex. Ibland för pengar men oftast gratis. Ingentstans i artikeln, som förmofligen är en taskig rewrite, nämns att Scott har haft oskyddat sex (vilket man väl får fömoda att han har). Ändå beskrivs verksamheten som livsfarlig. Newsflash: hivpositiva utvecklar inte Aids och dör om de bor i ett land med hyfsad tillgång till läkemedel. Och skyddar du dig är risken i det närmsta obefintlig att du för smittan vidare. Ändå upprepas samma historia om och om igen i något varierande skepnad. Förstår Expressen och Aftonbladet vilken jävla björntjänst de gör alla om arbetar aktivt med hivprevention genom att utmåla hiv som ett problem mellan hivman och offer? Varför ens rapportera om att en "gigolo" med hiv i Canberra har haft sex med 250 personer? På vilket sätt berör det oss i sverige. Tack, Andreas för att du ger hiv ett annat ansikte. Och tack för den uppoffringen som du gör genom att göra detta.
Kanske för det med sig att vi snart kan börja tala om hiv som vuxna ansvarskännande människor och inte som offer och förövare.

Vote Harvey!

Igår var Castro Street fullt av snutar som spöade bögar med batong medan turisterna tog kort. Lyckligtvis var bögarna hipsters utklädda till sjuttiotalskloner och snutarna bögar som levde ut sina skådespelarambitioner. Inspelningen av Gus van Sants filmatisering av Harvey Milks liv, som kort och gott fått titeln Milk, pågår för fullt. Castro har fått en rejäl makeover där 440's återigen heter Toad Hall, Castro Theatre visar SOS Poseidon och Harvey fotoaffär åter igen ser ut att hålla öppet. Dessutom är hela gatan full av tidstypiska bilar. Det verkar som att van Sant har skrapat ihop en ansenlig budget. Han har till och med kostat på Sean Penn en rejäl lösnäsa för att få den rätta looken, av de falska valaffischerna att döma. Men han är fortfarande lite för snygg. Börja jobba på mustaschen och klipp av jeansen precis under skinkorna. det kommer att bli en rejäl klonrevival när filmen går upp på biograferna senare i år. Värm upp med den utmärkta dokumentären The Times of Harvey Milk så länge. Om ni kan hitta den.

Disco Dancer

Alla musikstiler blir intressanta när de omtolkas i nya kulturer, men det här slår svensk hip hop, rysk Britney och koreansk R n' B. Tillåt mig att dela med mig av världens bästa discolåt "Jimmy Jimmy Jimmy Adja" från Bollywoodklassikern "Disco Dancing" - som är som en "Saturday Night Fever" med currysmak. Om den låter bekant så är det för att brilljanta M.I.A gjort en cover på den som också funkar väldigt bra. Jag önskar att jag varit där när discon slog ned i Dehli!

Dagens bild!

Alexander och Quinnna.

Prisregn!

Vi kanske skulle berätta att Bögjävlar vann Nöjesguidens Stockholmspris. Egentligen hade vi funderat på att liveblogga från galan, men vi fick ingen mottagning med vårt mobila bredband. Vi tror att vi var fullast på scenen, Petter hånglade med konferencieren Kjell Bergquist och kallade honom Börje Ahlstedt, medan vi andra utforskade den lite ledsna goodiebagen från Topman och Stefan hyllade Maja Lundgren för hennes modiga bok.

Om vi hade varit en amerikansk presidentkandidat hade jag sagt att vi haft momentum nu, och att saker såg bra ut inför QX-galan, men eftersom alla redan har röstat kan jag bara konstatera att jag har svårt att se hur vi kan vinna mot Stieg Larsson.

Let's Go!

Det ligger verkligen något av Midi, Maxi & Efti i luften. Det slutgiltiga beviset är när hipstersajten Pitchfork låter sina skribenter skriva om musik de upptäckt eller återupptäckt under det senast året och vi råkar på: "What makes the record so bewitching, though, are the three vocalists: thickly accented, unschooled, heartbreakingly sincere. Their rawness takes them nearer outsider art than manufactured pop"

Läs mer här.

Hercules And Love Affair

Ett litet tecken på ljusning i dessa mörka tider mailade Sveriges indiefarfar Terry Ericsson till mig med orden: "Antony i discokontext = Truly Fab!". Efter att ha fått lyssna på låtarna kan jag inget än instämma. Åh, det är länge sen jag blev så här glad av en ny platta. Jag tillhörde de som aldrig fick något djupare förhållande till Antony tidigare (förutom Cripple And The Starfish som har en särskild plats i mitt hjärta) men Antony som funkig disco, klubbig elektro... åh, åh...

Hercules And Love Affair kan ni lyssna på på deras myspace här.

John Waters på Popcornfestivalen

Om två veckor är det Popcornfestival i Stockholm, med en massa humorfilmer. Bland annat visar man John Waters "This Filthy World". Här är ett litet smakprov i väntan på det, där han kommer ut som sexkonservativ. Jag älskar sexkonservativa gamlingar.

Sova med fienden

OK, här kommer mitt första, sista och enda inlägg om Britney-såpan. Det är ett återgivet samtal från björnbaren Lone Star där jag kan ha varit en av samtalsparterna:

- Dude, did you hear about Dr Phil stalking Britney?
- Yeah, what a complete douchebag.
- I know I hate his guts. Not to mention his fucking wifes...

(...)

- I'd still do him though.
- Oh, totally, I'd fuck his brains out.

Nu tycker jag att vi kan fokusera på Chris Crocker resten av 2008. Jesus, vilken stjärna. Det verkar inte gå att embedda hans cover av "Piece of Me" efter som mupp-YouTube inte tycker att den är lämplig för barn men sök och du skall finna.

Och de nominerade är...

Bögjävlarna har inte hunnit skriva så mycket på ett tag. Vi har varit fullt upptagna med att repetera dramatiska känsloutbrott och tårfyllda tacktal. Vi har ju blivit nominerade, liksom. Dels till Nöjesguidens Stockholmspris. men även till QX läsningskategori. Om man vill lägga sin röst på en Bögjävel där så kan man rösta här!

God fortsättning

önskar Roger

Mitt liv i rosa, forts.

När min farmor läste den här bloggen och såg att jag hade lagt upp det här vykortet i våras drog hon sig till minnes hur jag själv var som barn, grävde i gamla fotoalbum och skickade över två dessa två bilder. Farfar hade tydligen redan då konstaterat att jag inte var som andra pojkar. På den översta bilden verkar jag mest intresserad av att studera dockan i dess beståndsdelar, men jag har mig veterligen inte utvecklat några styckmördartendenser trots det (när jag skulle stycka vilt i köket härom veckan konstaterade jag snabbt att styckning inte var en bana för mig). Vad jag gör på den undre bilden lämnar jag åt betraktaren att avgöra...

Krig

Alla som tröttnat på julmat och att lukta på mormor, måste komma till partyt på Göta Källare där jag krigar i en dj-battle ikväll. Mitt dj namn är Baddlover och jag tänker inte bara masha upp electro med 90-talsmördare, jag tänker också lemlästa alla med mina mc:ing skills!
I mitt kapitel i boken dissar jag delar av mainstream-bögscenen, och ikväll tänker jag likt en diskons Jeanne D'Arc, göra mitt för att injicera litet fierceness i alla muskelpuggor! Mouhahahahahaha!
Hursomhelst så är det kvällen till ära ett zoo-tema, så ta fram pälsen, leopardoverallen eller fjädrarna pch festa som ett djur!

Fuck Up The Jam

Jag och Karl Andersson var lyriska. Vi skulle se Technotronic uppträda live! Flyern till Berlins creddiga livelokal Magnet, stoltserade med att det dessutom var "the original Technotronic". Det verkade för bra för att vara sant.
Ända sen jag var tolv år och skrev Pump Up The Jam på svarta tavlan i skolan, har jag bestämt hävdat att Technotronic ändrade musikhistorien. Hela åttiotalet tog slut såfort den första saftiga bastrumman landade på denna odödliga slagdänga. All amerikansk svart musik med Princedrivna New Jack Swing beats låstes in i den gångna eran, och en hård europeisk invasion tog över - med Technotronic i spetsen. Dansmusik tog över listorna och amerikanarna fattade ingenting medan alla studioprojekt från Europa tog hem guld. Technotronic var belgiska Jo Bogaerts studioprojekt. En tuff liten butchflata vid namn Ya Kid K rappade loss över hans hårda bastrumma, och de såg det väl båda mest som ett litet undergroundprojekt. Ya Kid K var inte intresserad av exponering, så som vanligt i denna gyllene era av artifice frontades projektet istället av första bästa svarta snygging som kunde mima, i detta fall blåläppade Felly från Zaire. Sylten pumpade och pumpade, och plötsligt var Technotronic ett världsfenomen. Kontinent efter kontinent föll, när detta monster tog över. När uppföljaren "Get Up" skulle släppas, valde till slut Ya Kid K att fronta musiken själv (kanske miljonerna fått henne att ändra sig), och voila - coolare butchrappare har aldrig skådats! Missy aint got shit on my girl K! Technotronic var en europeisk elektronisk tolkning av svart amerikansk kultur, omförpackackad och såld tillbaka till USA. Och amerikanarna kunde inte få nog! Till och med Revlon hade Technotronic i sin reklam, och vem vet - kanske pumpade det försäljningen av blått läppstift?
Spola fram till idag, och jag kör alltid en Technotroniclåt när jag spelar skivor. London, Berlin, Sthlm eller Polen - funkar alltid! Ingen låt kittlar nervcentrat för spontan allsång såsom Pump Up The Jam. Så döm om min förvåning när de skulle spela på ett liveställe i Berlin. Jag och Karl är såna Technotronicnördar att vi kan sitta och analysera synthen i "Get Up" i timmar, så vi var och hängde på låset i god tid. Vi blickade i en tidning medan vi väntade, och den basunerade ut att "Kitsch ist kult!" Tyskar har alltså börjat försöka förstå ironi.. Hursomhelst så tog det ett tag innan lokalen fylldes upp. Men förutom några andra hardcore fans (puggor såklart, i glittriga catsuits), så var de flesta i publiken möhippenollor. Kontorsarbetande pöbel i "fräck maskeraddräkt" som kommit för partyt "Bad Taste". Alltså ett party för allt som anses vara dålig smak, och därför bara såå kul. Vilken förolämpning. "Kul jacka!" sade en kille i blå afroperuk, och tittade menande på min munkjacka i guld. Jag kände mig som när jag var fjortonårig punkare och granntanten frågade om jag skulle på maskerad. Jag och Karl som diggat alla gamla pärlor i bakgrundsmusiken insåg nu att också den var på skämt. Ja, nu skulle minsann dålig smak hyllas. Gud, så tråkigt när vanligt folk ska bestämma vad som är bra smak, och sedan hitta på ursäkter att få njuta av förbjuden frukt. Kitsch ist kult indeed.. Jag och Karl var til slut snudd på nervösa och hoppades att våra elektroniska hjältar inte skulle märka att de var bokade som ett skämt.. Så gick ridån upp och direkt kallade den bekanta bastrumman som ett lockrop, och vi flockades hysteriskt framför scenen. Mitt i ett glädjetjut tittade jag upp och fryste till. Två medelålders tjocka nördar stod på scen. En svart tant i lackdräkt och pudelpermanent, och en äcklig b-boy wannabe till kille med vit skjorta som envisades med att skrika: "yo yo yo.." De såg ut som eurobandet La Bouche skulle gjort på ett pensionärshem med dålig diet. De var också väldigt måna om att visa hur duktiga de skulle kunnat vara som Rn'B sångare, och tog varje chans att få yla över Ya Kid Ks sång. Fejk. Det här var inte Technotronic. Det här var ett dagens Boney M - alltså underhållning för typ ryska hotellbarer, utan en enda originalmedlem. Såna "band" åker runt världen och uppträder för fyllon på firmafester som glatt sjunger med och resonerar så här: står det Technotronic på flyern så är det det, och därmed kult! Oftast sker detta utan att originalbandet gått med på det eller ens vet om det. Nu höll även jag med - det här var dålig smak. Jag och Karl stormade ut (inte utan att kräva våra pengar tillbaka först förstås), och ojade oss hela vägen till att töma nästa bar..
Idag kontaktade jag Jo Bogaert, mannen bakom Technotronic och vädjade till honom att inte tillåta att detta hån av hans arv fortgår. Som jag skrev i mitt mail till honom, så var jag inte upprörd över att bandet inte bestått av originalmedlemmar. Det hade jag i ärlighetens namn faktiskt inte väntat mig. Vad vet jag, Ya Kid K är idag säkerligen upptagen med att sitta i ett belgiskt flatkollektiv och analysera patriarkala förtryck och koka linsgryta...eller kanske sylt? Hon har nog inte tid att pumpa på scen, och det förstår jag. Nej, som sagt det var inte det viktiga för mig att se originalbandet. Technotronic var ju en studioprodukt, som alltid bytte medlemmar. Det som däremot knäckte mig var att de på scenen var så medelålders ocoola, att de var på samma nivå som publiken i maskeraddräkt som idiotförklarade musiken. De hade väl åtminstone kunnat vara snygga? Felly hade ju faktiskt blå läppar.
Får se om Jo Bogaert svarar. Jag håller er underrättade...

Tidings of Comfort and Joy

Som gammal katolik drabbas jag av en viss (man ska inte överdriva) kärlek till min nästa och självrannsakan när det vankas juletid.

Till min förvåning verkar QX till exempel bara bli modigare och mer genomtänkt för varje nummer medan Komuttan känns allt mer klaustrofobisk, Lili och Sussie borde kanske räknas in bland vår nationalskatt, Andreas Lundstedt visar sig vara en kille med stake och ryggrad, Pride House ska hamna vid Sergels Torg nästa år, polackerna går man ur huse för att rösta bort en tvilling från makten och all brunhöger ur parlamentet, Augustpriset kan gå till en av mina favoritförfattare och när allt kommer omkring kanske Madonna är den riktigt stora gayikonen (ingen verkar vara en sån Hitler mot sina barn som hon - det enda som förlåter reproduktion är om det leder till att barnen skriver en Mommie Dearest). Om jag har tvivlat på er – mea culpa.

Den bästa julsången är God Rest Ye Merry Gentleman med Barenaked Ladies och Sarah McLachlan – inget slår stora, håriga karlar som sjunger stämsång med gitarrer förstärkta av irländska folksångerskor – men det finns inga bra klipp på den så jag tar den nästbästa låten och önskar alla puggor, flator, faghags, transpersoner, bin, fruitflies och flytande identiteter där ute en riktigt God Jul! Det kommer en vår för oss alla (utom polyamoröst asexuella veganer – ni känns så 2007)!

Faghagsnack på Hallongrottan

På Hallongrottan ikväll (onsdag) ska jag (roger) och Faghagförfattarinnan Linda Leopold snacka om hennes bok. Frågeställningar typ:
Varför ser folk ner på faghags?
Vad finns det för maktförhållanden mellan bögar och faghags?
Hur förhåller sig flatvärlden och de straighta till faghags och vice versa?
Och så får vi väl se om det blir lika romantiskt som på bilden.
Ikväll klockan sju på hallongrottan alltså!

Kukfest

Vi Bögjävlar jobbar inte bara med att göra Sverige lite roligare, utan kämpar även för våra vänner i öst. Jag är DIK fagazines husband och har gjort party i Warszawa. Det gick vilt till, med pepparkakskukar och skogsgalna strippande polacker. Min egen Leila-lookalike sidekick Badd News Girl och jag var polens egna Svenne och Lotta, och det rockade fett. Som alltid. Polen är ett superhomofobiskt land, och såna här evenemang är inte bara kul, utan politiska manifest! Fag Power Goes East! För mer bilder se: http://www.dik.blog.pl/

Divine intervention

Gudarna och Lizas självbevarelsedrift ingrep som tur var mot denna naturvidriga konsertidé. Lizas ära (allt hon har gjort, inklusive att plåtas stupfull med grönt hår av paparazzi är peanuts jämfört med att bli sedd på scen med Carola) och goda namn är räddade. Can you blame her? Vem hade inte kollapsat i det sällskapet?

Liza Minelli, 63, befann sig i Göteborg för att uppträda på julgalan "A Classic Christmas Night" tillsammans med Jan Malmsjö och Carola. Men showen fick ett abrupt slut. Mitt under ett nummer började hon vingla för att sedan tappa mikrofonen. Strax därefter var Minelli på väg ner för en trappa när hon plötsligt föll till golvet. Enligt ett vittne höll hon sig för ansiktet. Världsstjärnan leddes av scenen och omedelbart till sitt hotellrum där hon undersöktes av en läkare. Minelli var då i ett sådant tillstånd att hon fördes till ett sjukhus.

(Källa: Expressen via MSN News)

Läs mer om det hela här och här.

Polsk julfest

Jag är utsliten efter min korta vistelse i Sverige, men mer om det någon annn gång. Innan jag pustar ut i Berlin ska jag åka på en liten östeuropeisk miniturné.
Bille bara dela med mig av världens bästa namn på en julfest, i Warszawa såklart..

Ett tempel till torson

Ända fram tills för några dagar sedan hade jag inte orkat sätta min fot på Abercrombie & Fitch i London. Jag hade redan hört om att det stod en tvättbräda i entrén som man kunde bli plåtad tillsammans med, och visst det gjorde det. Eftersom det var en kall dag fick han ha på sig en varm jacka men utan något under. Det är ju Torsons Tempel.

Inne i butiken är det hangarkänsla, högt i tak, nersläkt, spotlights på kläderna, pumpande housemusik, väggmålningar föreställande atleter. Det är en gayklubb maskerad till klädaffär.

Egentligen hade jag här velat posta min reaction video à la 2girls1finger, men ni får använda er fantasi. Det ligger inte alltför långt ifrån tjejen nedanför.

(Bilden har flickraliaset 8lettersuk tagit. Tack.)

Vad jag skulle lagt på Maja Lundgrens säng istället för en barntröja...

I dessa reproduktiva tider är det viktigt att värna de få barnfria zoner vi har kvar efter att rökförbud och handikappanpassning (läs barnvagnsanpassning) har fått härja fritt. Som Roger påpekat i P1 flera gånger har stora delar av hbt-samhället sviktit oss och blivit breeders av den värsta sorten och vi får hänga fast vid de små sköra allianser vi har kvar som strider för en vuxenvärld. Tiggare har aldrig fått vara kinkiga så vi får söka oss till de få kvarvarande barnslösa inom heterovärlden för stöd.

På Modernista ska vi snart (äntligen) komma ut med det bästa ur Andres Lokkos samlade produktion på facila 1578 sidor. Bland de senste tillskotten i samlingen finns dessa tankvärda punkter som ni kan råka lägga i fickan på vänner och bekanta i fertil ålder (klicka på bilden för att kunna läsa om ni inte har ovanligt god syn) tillsammans med ett lämpligt urval preventivmedel.

Radiokabaret

Jag gör en snutt av min kabaret "Heart Of Klaus" i Lantz i P4 vid tvåtiden imorgon. Alla som vill ha lite 30-tals nazitysk pop-pourri, kan lyssna då..

Senaste lågvattenmärket

Vi bögjävlar är inte mindre folkliga än att vi embrejsar folkets humor. Ja, jag är ju allmänt känd som bögjäveln med den lägsta nivån av humor, och just nu är det roligaste jag vet den senaste Youtubeflugan - att visa sidorna 2girls1cup och 2girls1finger för folk man känner - helst mamma och pappa. Sen filmar man deras reaktion och lägger ut på Youtube.. Vi lever som sagt i bibliska tider, domedagen är nära.. Hysteriskt kul!

Bögjävlarfajten

Gudarna ska veta att det inte är särskilt lätt att försöka göra livet lite roligare i hbt-världen i Stockholm. Ta till exempel Bögjävlarnas Voguefest under Pride i somras. Ett - tyckte vi – kul sätt att förverkliga våra ideér om DIY i praktiken, och samtidigt damma av lite hbt-historia.
Men, till min stora förvåning pågår FORTFARANDE efterspelet till festen i den, ibland lite sekteriktiska, tidningen Kom Ut. Först genom en debattartikel där Voguelaget House of Authentic Flesh tar all ära och redlighet ur arrangemanget. Det blir som en felsökningsguide till hur många fel man kan göra i hbt-pk-världen. Inget var rätt – det var fel jury, fel vinnare, fel saker som lyftes fram och hyllades.
Sen fortsätter bögjävlarbashingen i numret efter. Där är det Inti Chavez Perez som i en scen i sitt eget reportage får ett utbrott över Voguefesten. Jag har försökt ta ut de centrala citaten ur scenen. Jag vill citera mycket, för jag är så fascinerad över tankegångarna här:

-Jag är arg. Åh vad arg jag är! säger jag och hör att jag låter som en tonåring.
Det har gått några dagar sedan Bögjävlarna höll voguebal och ännu har inte ilskan lagt sig. Jag försöker vara glad för att Bögjävlaran orkade arrangera en bal i Stockholm och att det ledde till att vogue blev uppmärksammat i Sverige. Men det funkar inte.
---
Problemet handlar om utrymme, som ju är en typ av makt. Bögjävlarna gjorde sig själva till representanter för vogue genom att prata om vogue som om det var något som inte längre finns. De talade hela tiden om vogue som historiskt och osynliggjorde att kulturen lever också idag.
---
Det är som att bara för att de är vita kan de ta vilken plats som helst utan att tänka efter, men om en svart person skulle vilja ta en vit persons plats till exempel på en teaterscen så vorde det en konstig grej. Vissa vita tror ju att allt kan tillhöra dem eftersom de tycker att vit är en neutral färg.
---
Det är som att de tyckte att de gjorde en bög-grej när de arrangerade en bal, men det gjorde de ju inte. De gjorde en icke-vit bög- och transgrej. Men det struntade de i. De ignorerade att det finns en skillnad mellan vita och icke-vita och tyckte att "vadå, vi är ju bögar".

Förutom att Inti på ett mycket effektivt sätt här osynliggör Makode (som alltså var med och tävlade), så tycker jag ungefär såhär.
Vi tyckte att det var så jävla grymt att vår fest var så blandad, att verkligen alla sorter, storlekar, färger och sexualiteter stod på den där scenen. Att så många kröp ut ur sina respektive ghetton och partade tillsammans. Men då blir det också skrubbsår, blåmärken och armbågar i magen. Det är de mötena som vi förhoppningsvis - allihopa - kan lära oss saker av.
Ingen är ledsnare än jag (och de andra bögjävlarna) omnågon kände sig kränkt eller undanskuffad under kvällen, och gud ska veta att vi är öppna för kritik - vi har ju gjort en hel bok där vi bara gnäller på andra. Men att det var fel att vi överhuvudtaget arrangerade festen, vilket är undertexten i Intis känsloutbrott, där går nog min gräns.

Vi hade massor av spekulationer kring varför det händer så lite i stockholm, varför diy:andet nästan är obefintligt. Nu känns det som om vi kanske fick facit. En fest på debban blir plötsligt sommarens största sexualpolitiska händelse, och vi anklagas till och med för att i stort sett ha snott vogueingen från alla icke-vita hbt:are, och gjort den vit och bögig. När vi faktiskt ville uppmuntra till att det skulle hända lite i stan.

Och det är här jag tror kritiken blir kontraproduktiv. För vad är det för klimat som de här artiklarna egentligen visar upp. Vi Bögjävlar är rätt så luttrade, men hur kul och lustfyllt känns det att hitta på saker i Stockholm?
För vad är det egentligen som hindrar någon annan från att sno Vogueingen tillbaka, om vi nu har stulit den? Blir inte det intellektuella grupprunkandet rätt meningslöst om man inte kombinerar teori med handling? Blir det inte lite mer lustfyllt om man ordnar en ännu bättre, mycket roligare fest istället för att bara gå och gnälla.
Till och med vi Bögjävlar har ju slutat med den tråkiga taktiken.

Old school-terror

Vaknade sliten efter att ha varit värd för ett kontrollerat kaos till fest på förlaget och i sådana lägen är det alltid bra att söka upp sina bästa old school-ögonblick på youtube för den rätta snuttefiltskänslan (speciellt som jag var lite ledsen över att jag missade DIK-festen i Berlin som blev lite av en Petters one-woman-show enligt Roger som också var där). Bättre än så här blir det nästan inte i min bok: i TV-showen Liza with a Z möts Bob Fosses geniala koreografi med en Liza som är så long-legs-with-attitude-outstanding att man baxnar. Det är 1972 och Bob Fosse har just regisserat och koreograferat Liza i Cabaret. Petter brukar kalla såna här infall hos mig för old school-terror... Håll till godo:

En läderpuggas bekännelse

Dagens citat kommer från en läderpugga på nätet:

"Love leather - the material, but not the scene with its extreme sex habits and promiscuity"

Porno Disco

Jag och min kompis Yehrin startade ett artschoolband för hundra år sedan när vi gick på StMartins.. Här är en av våra fantastiska videor inspelad under en karaokekväll på en gangsterpub i östra London, filmad av ingen mindre än Susanne från i-D Magazines favorit - topless industriella beats bandet No Bra.
Älskar avslutningen när karln summerar allt som ett "middle class sort of thing".
Enjoy!

Ett Hus Med Tretton Flator

Det finns en himla massa roligt i Kom Ut, men det här är en av mina favvisar:
"Ett tävlande hus som bestod av ett par flator, ett par bögar och nio personer av varierande queera identiteter kallades av bögjävlarna för ”ett hus med tretton flator”. Denna okänslighet för andras identiteter och uppdelande av folk i straighta, bögar och flator osynliggör transpersoner och andra utanför kategorierna på ett rätt brutalt sätt.."

Varför inte kunna ta det som en komplimang undrar jag som ofta blir kallad flata. Jag ser ju ut som en ibland, så kalla mig vad ni vill. Jag säger som RuPaul: "You can call me he, you can call me she - as long as you call me."

Illustration av den sjätte Bögjäveln med ganska varierande queeridentitet - Andy Gunnarsson.

Faghagjävlar

Atlas förlag har gått över från puggor via relations- och genusförvirrade straighta till faghags denna höst. Boken är mer av en Faghag- så funkar det än en Faghagjävlar, men det är kanske i den ordningen saker måste få ha sin gång.

I väntan på jävligare faghags och mer analys kring ämnet skulle jag vilja lyfta fram tre fantastiska faghagögonblick ur litteraturhistorien (av vilka två liksom av en händelse har kommit ut på Modernista och den tredje kommer på samma förlag om ett år):

A) Linda i Sara Lidmans Bära Mistel är kanske den största svenska litterära faghagen någonsin. Hon bär på all den sorg, fascination, förnekelse och styrka som en faghag kan känna. Här blir faghageriet inte bara en verklighetsflykt utan också en fantasi om att få objektifiera mannen.

B) Dagdrömmens och den självförnekande passionens drottning Marguerite Duras var så klart en faghag (och som alla sanna faghags hatade hon bögar lika mycket som hon inte kunde leva utan dem). Emily L. är en roman som liksom uppstår i en faghagrelation när Marguerite och hennes unge homosexuelle livskamrat Yann (som tog hand om henne mot slutet – det är att vara fag åt sin hag!) sitter på en bar vid havet och hittar på historier om personer de ser vid ett annat bord. Detta i väntan på att det ska skymma så att Yann kan ge sig ut för att ragga bland sanddynorna (boken kommer nu med fantastiskt förord av Sara Stridsberg)

C) Mamman i Tennessee Williams Plötsligt i somras – den kvävande mamman och überfaghagen i ett som spelar bete och entourage i sonens raggningsräder runt om i världen och som till slut lobotomerar sin yngre efterträdare i rollen. Båda faghagsen legendariskt spelade av Katharine Hepburn och Liz Taylor i filmatiseringen från 1959.

OCH SOM BONUS: den skvallrigaste boknotisen ever, saxad ur senaste Rodeo:

"Alla som någon gång hånglats upp av Linda Leopolds man Fredrik Strage en sen natt på Stureplan förstår vem den här boken egentligen handlar om. Nu undrar vi bara vad Peter Wolodarski har för kodnamn i boken, enligt uppgifter är han ju trogen kretsen kring författaren."

Ja du, Björn... Boken är ju tillägnad Fredrik så det var ju liksom rätt obvious. Annars kul att just du ska ägna dig åt litterär tvångsouting. Ska vi prata om alla detaljerna och kodnamnen i romanen Jag går bara ut en stund?

PS. Vi bögjävlar gillar inte outing. Vi tycker alla ska stanna kvar i garderoben. Särskilt ledarskribenter på högerkanten. De är mycket intressantare när de måste sublimera, dölja och antyda. Och vad känns mer old school än att få hångla lite med gifta män på Spyan? Man kan rent av säga att vi går varvet runt. Nu kommer vi snart att hylla Madonna bara för att hon hatar sina puggfans. DET gör henne till en sann faghag.

Hedge your bets

Från Popbitch:

"Jimmy Somerville says on Gaydar that he likes having sex with men in suits. They have to wear a double cuff shirt, preferably pink, and cufflinks."

Just det där med att den ska vara rosa är spännande eftersom jag nyss läste att vit skjorta anses vara lite rookie och fegt bland London's investment bankers och hedgies. Slutsatsen är sålunda att Jimmy Sommerville har en hedgefund manager-fetisch. Snacka om modern fetisch.

You gotta taste all the fruit...

Som sann förespråkare av empirisk puggografi begav jag mig nyligen till två av S:t Petersburgs största puggklubbar: Central Station och Greshniki (Syndarna). Utanför Central Station möttes jag av en rätt gladlynt hop som skanderade nazistiska slagord. De såg inte värst hotfulla ut och ingen i kön verkade bry sig om dem nämnvärt. Den lesbiska dörrvakten sa bara helt lakoniskt att "det är fotbollsfans som druckit lite för mycket". Inte mer med det. Att hota varandra med gaskammare är en vanlig fredagskväll i Ryssland.

Denna kväll var det Tutti Frutti Night. Inträdet var rätt högt – närmare 200 svenska spänn. Väl inne insåg jag både vad pengarna gick till och vad Tutti Frutti innebar... lite överallt på barer, soffor, bord och i trappor låg det nämligen nakna killar med skivad frukt på kroppen. De bjöd ut äpplen, bananer, apelsinklyftor, päron... you name it. Samtidigt gick det omkring Carmen Miranda-transor och delade ut ananas och bål.

Jag tänkte på good old Mae West och hennes You gotta taste all the fruit, men likt en tecknad djävul dök min kompis Martin (som jobbar på svenska konsulatet i Petersburg) upp på min högra axel. Han hade nämligen ondgjort sig över alla svenskar som råkar ut för date-rape-piller i Ryssland och i bästa fall vaknar nakna i en rännsten. Det slutade med att jag bara fingrade lite försiktigt på päronen och drack min Heineken på flaskor som jag krampaktigt höll fast vid. Vid en av de många barerna (man väntar aldrig länge på service i ryska barer) började jag prata med en kille från Chabarovsk och fick den där typiska rysslandskänslan som lätt infinner sig när man försöker ta in detta ofantliga och galna land och göra det begripligt för sig. Hans stad på ca 700 000 invånare ligger några mil från den kinesiska gränsen, 8500 km öster om Moskva och 800 km från nästa större stad (Vladivostok). Det är helt galet. När han dessutom berättade att de har vilda tigrar i det området kände jag bara att allt var lite svårt att ta in. Här sitter en blond europé och pratar med mig och verkar ha hyfsat uppdaterade popkulturella referenser (efter någon sorts västerländs norm) och så bor han 30 km från Kina... Han berättade också att de hade haft en gayklubb i Chabarovsk, men att den hade stängt nu för alla puggor raggade ändå bara på nätet... Nu får jag sms från Sibirrien från honom där han berättar om sina dejtingäventyr i Sibirien.

På Greshniki var det trashigare, mindre helrör och champagneflaskor och mer uppenbar prostitution. Jag stod och pratade lite med en amerikansk daddy från Philly som var rysslandsfrälst. Det var kul. Ett tag. Den stora attraktionen på stället är annars en toalettstol inne på klubben som bara står där rätt upp och ner och som folk pissar i då och då för syns skull.

Bilden ovan är från Central Station. Jag har hittat den på nätet. Tyvärr hade jag inte råd att betala de hutlösa avgifterna för att få fotografera på stället. Det ni ser är ett av tre dansgolv. Go go-killarna såg ut ungefär som på bilden fast med Josephine-bananer runt midjan. Det var ju Tutti Frutti Night – och namnet förpliktigar. Stället var fyllt av den där sortens anemiskt snygga, märkesklädda kloner med fructisfrisyrer som befolkar puggställen från Warszawa till Prag, Kiev och Talinn. De är glada, dansar mycket och dricker sprit på dricksglas. De är ju inga cutting edge trendsättande klubbkids på något sätt. Men de får Lino att kännas som en mycket, mycket avlägsen avkrok av världen...

I Was Robbed By Two Men

Ärets bästa fitnessvideo! Om det är så här kul med friskis och svettis, så hoppar jag på direkt. Videon och estetiken påminner mig lite om min gamla video "Fashion Kills" - fast jag kunde aldrig uppnå den här briljansen! Njut!

Scener ur ett bögskap

Vi i Bögjävlar refererar ofta till filmen The Boys in the Band som vi alla sett på Rogers kopia inspelad på Kanal 5 med bisarra tv-avbrott för reklam för Kopparbergs med Ronny och Ragge. För den som inte känner till filmen: The Boys in the Band (eller Oss pojkar emellan som den hette på svenska) var off-Broadway pjäsen som blev Hollywoods första stora mainstreamsatsning på bögarna och regisserades av mannen som senare skulle göra Excorcisten och Cruising.

The Boys in the Band blev väldigt impopulär när puggor skulle bli starka, stolta, lyckliga och fina och var en av filmerna som fick sig en omgång i dokumentären The Celluloid Closet. På så sätt är den en relik som bögvärlden fortfarande inte har rehabiliterat – den finns konstigt nog fortfarande inte på DVD, men ska tydligen komma ut maj 2008.

Jag har en känsla av att den kommer få en viss upprättelse, även om den uppenbarligen är från en annan era (pjäsen hade premiär 1967, innan Stonewall). Samtidigt är det så mycket som är sig likt. För trots alla prajder och partnerskap och AIDS-kris och gud vet vad så känner man igen sig i fjolligheten, bitchigheten, hur puggor förändrar sina beteenden när den "strejta" mannen kommer till festen, hur enkelt den småelaka humorn och pikarna kan ändra mening när den glada och kamratliga stämningen försvinner ner i ett träsk av allvar.

Här är i alla fall ett klipp när min favoritkaraktär Harold, födelsedagsbarnet, gör entré. En del av mig skulle alltid vilja vara som Harold. Scenen är också en bra bild över hur det är när vi bögjävlar träffas alla på en gång.

Log Cabin-inlägget

En liten reklam i tunnelbanan upprör homosverige. Jag tänker inte uttala mig om den eller ens reaktionerna, min bögjävlarvana trogen föredrar jag att rikta blicken mot oss själva i stället.

Det främsta argumentet för homoäktenskap från svenska debattörer – som jag förstår det – är att alla borde vara lika inför lagen, att det handlar om jämlikhet och att det är en sorts diskriminering att utestänga homosexuella från äktenskapet. Och eftersom alla inklusive mördare, våldtäktsmän, män och kvinnor som har varit gifta tio gånger samt dem som slog sin förra partner får gifta sig tror jag vi kan konstatera att det är ett mycket starkt argument.

Men sen då? Är äktenskap för bögar något bra? Vill alla som propagerar för äktenskap också att homosexuella ska stadga sig i större utsträckning? Eller vill man bara ha vi ska ha möjligheten och tycker resten är oviktigt?

Det är kanske inte underligt men i alla fall intressant att det inte finns några svenska Andrew Sullivan eller Jonathan Rauch, två exempel från den amerikanska debatten där det finns en uppsjö tyckare och tänkare som slår ett slag för homoäktenskap för att de tror att det är bra för homosexuella (Rauch hävdar till och med att det bra för alla andra också).

Fast varför är det så? Varför finns det inga konservativa röster i det svenska gaylandet? Varför är det ingen som tycker att det vore bra om bögar gifte sig och blev monogama för att det statistiskt sätt för med sig bättre ekonomi, bättre hälsa, längre liv till exempel? Varför är det ingen som kritiserar bögvärldens promiskuitet och hävdar att det finns en stark koppling till dålig självkänsla och självdestruktivt beteende? Jag skulle önska att debatten mellan bögar var mer varierad, mer som den där regnbågen kanske. Det skulle vara berikande för alla eller?

Samtidigt kan jag tycka att hela idén med homoäktenskap är lite av en hägring. Vi har ju inte ens en diskussion om hur man ska få till en bra relation. Bögar är ju trots allt inte så bra på att ha långa förhållanden, även om det naturligtvis finns väldigt många undantag så tror jag (och nu pratar jag helt utan att ha vetenskapliga fakta så om någon har statistik, feel free to butt in) att procenten bögar som aldrig har haft ett förhållande som varat längre än ett år är väsentligt högre än hos heterosexuella män. Kan vi inte börja där? Vi snackar ofta om att vi inte har några positiva förebilder eller inte tillräckligt många, men ärligt talat är det verkligen där skon klämmer? Jag tycker vi kan börja här: är det inte så att bögar innerst inne tror att det är deras utseende som hjälper eller stjälper dem – att om de bara kunde bli lite snyggare, lite smalare, lite mer tränade, lite mindre fjolliga eller lite yngre så skulle de bli mer attraktiva och kunna träffa den rätte? Jag har bara en sak att säga: Eh.

Och nu... lite konstporr!

I går gick jag på den fantastiska utställningen Seduced: Art and Sex from Antiquity to Now på Barbican. Det var en ganska mastig utställning med många kroppar, kukar och fittor men man kände trots det att det kanske inte är så att det är för mycket sex i det offentliga rummet utan för lite. Det fanns en så otvungen lust i många verk och en sorts köttslig glädje löpte genom utställningen. Jag tycker att det är alltför sällan man ser något liknande i dagens bögkultur, men jag antar att Tom of Finland är ett exempel på något liknande, och varför inte kanske även en film som Shortbus.

Man känner nästan för att tvångskommendera hela den svenska bögvärlden att gå och se Seduced, jag tror att det skulle vara bra om lite mer av den där frigörelseandan kom tillbaka. Och jag tror också att det skulle vara intressant att försvara och förklara kopplingen mellan bögar och sex. Är det inte dags att prata om vad som är bra med den och berätta varför den finns där?

Well, innan jag blir helt Regina Lund här är det nog dags att jag slutar. I stället bjuder jag på lite konst:

The N-Word

Use Of 'N-Word' May End Porn Star's Career

Den här är så bra!

McDonna

Jag har inte sagt det på ett tag, ja kanske rent av fem minuter - så varför inte säga det en gång till? JAG HATAR MADONNA.
Så. Nu känns det genast bättre. Den här gången provocerades jag av en hemsk myspace profil, som en ännu hemskare pugga skapat. Jag tänker inte tråka er till tårar med alla banala statements människan kom med (Ibiza och gymet.. wow), men det som fick mig att spy var att han satt en bild på Madonna som sin huvudbild. Madonna och jag är ett liksom. Ett spädbarns syn på mamma är mer sofistikerad. Varför? Vad har Madonna gjort för att förtjäna alla dessa hjärndöda puggors blinda solidaritet? Ok, hon snodde litet grejer från puggkulturen för nästan tjugo år sen, när puggkultur fortfarande var intressant (innan alla upptäckte Ibiza, och vi fick leva med Housemixar från 95 i en evig helvetisk loop) - men sen då? Vad har Madonna gjort för oss? Jo, hon har gått med i en sekt som förkastar puggor. Great! Let's worship her!
Nu är inte jag den som är den. Att tanten har en komplicerad inställning till sina lojala puggfans är inte mitt största problem. Jag använder mest det som ett vapen. Madonna är ju inte den första av det slaget. Svunna tiders gayikon numero uno - Mae West, hade en högst förlegad syn på puggor. Hon såg oss som kvinnor i mäns kroppar, högst pitoreska varelser. När tant West strosade nerför gatan, brukade hon vinka om hon såg en fjolla. Som till barn ungefär. Och det förlåter jag helt, för Mae var ett sånt praktfreak. Totalt lost, och som bäst när hon som döv nittioåring propsade på att spela ung vamp, innan hon åkte hem till sitt ensamma gamla kyffe. Go Mae! Hollywoodlegenden Bette Davis hade en liknande syn på oss bajspackare, men hon var också en gayikon som förtjänade sin titel. En total häxa. Misantrop bortom ord. Great. Då är allt ok liksom, när man hyllas av freaksen och liksom är ett själv - medvetet eller ej. Att vara precis lika skruvad och sårbar som vi andra är alltid acceptabelt.

Men så återkommer vi till dagens gayikon, Tant Ciccone. Här har alla förlåtande freakdrag medvetet skalats bort, och hon har gjort allt för att bli normal. Genmanipulerad bourgeuois. Strategiskt normal. Hon gifter sig med vad hon uppfattar som en alfahane, går med i en böghatande sekt och spelar kärnfamilj. McDonna. Hon adopterar ju inte ens barn för att tillfredsställa ett riktigt behov av att hjälpa, utan praktiskt taget sliter svarta bebisar från sina pappor, för att visa vilken fin människa hon är. Neurotiskt oäkta. Finns det något tråkigare? Om det fanns någon välvilja kvar hos mig gentemot Madonna, så dog den när jag genomled hennes senaste kalkon, dokumentären "I Am Going To Tell You A Secret". Inte nog med att hon där visar sig vara helt urblåst och leverar hjärndöda pekoral om att "det skulle råda fred på jorden om barn bestämde" (please - det skulle vara konstant krig, get real) - hon begår den ultimata dödssynden. Hon är nämligen dötrist.
Men som sagt, jag är inte den som är den. Jag måste inte alltid vara motvallskärring, åh nej. Jag har liksom alla andra omvärderat Britney nu när hon är ett vrak. "Knarkande plufso fuckar sin karriär och vinner allas sympati". Fab! Brittan har gjort sin plikt som kändis, och gett alla något att vara paffa över. Nu behöver hon bara göra en låt med Amy Crackhouse, så får hon snart framsidan på i-D. Bästa PR-tricket för en dalande karriär, sedan Kylies cancer.

Så än finns det hopp för Madonna. Om nu t.ex Lourdes skulle få ätstörningar, göra en Victoria Sellers och börja hora i Hollywood för att slutligen skriva en bok om hur mycket stryk hon fått, och att mamma Ciccone tvingat henne att äta bajs... ja, då kanske jag förlåter allt. Då kanske jag till och med tycker att kärringen är gala. Först då kan jag äntligen stämma med i alla bögkörer som lovsjunger henne. "Okej då- hon är väl ett geni". Men tills dess sitter jag med armarna i kors, är bitterfittig och förstör för alla stackars Madonnafixerade bögar.
Nu skall jag gå och lägga mig, och tänka på hur mycket jag älskar Michael Jackson sedan han tappat näsan i en tolvårings famn, och kanske grubbla litet över Prince.. Han var ju som bäst när han flippade och döpte om sig till en hieroglyf.. Men har inte han repat sig på sistone? Liksom kravlat sig upp ur ruinen, och känns litet väl lyckad och stabil igen.. hmmmmmmmmmmmm

The Saddest Beard in the World

Alltså, jag vet att det är typ jag och Bergqvist mot världen, men jag gillar verkligen inte Antony. Jag har inget emot wuss folk, har nog ätit mjukglass och gråtit till både In Gowan Ring och Beirut. Hur som helst är jag beredd att ompröva min ställning i frågan efter att ha sett hur hans fanboys ser ut. Vore jag bara snäppet mer tysk ohämmad skulle jag nog brista ut i ett woof.

Kill Kill Kill

Jag förstår alla som vill döda bögar när jag tar del av franska Youtubefenomenet Pedj & Kelly. Sjukt nog så kallar de sig strejta (my ass). Vi lever i sjukt bibliska tider, och botten är nådd. Romarrikets sista dagar var ingenting jämfört med idag. Jordens undergång är nära. Goodbye cruel world...

From Russia with Love

Men inte hinner jag kolla igenom mina födelsedagspresenter inte för nu sitter jag snart på ett plan över finska viken och rapporterar till er från puggorna i Novgorod och S:t Petersburg.

Ikväll hade vi ett samtal om den gamle Thorsten Jonsson på vår litterära salong på Modernista och jag vet att man inte ska hobbypsykologisera, men var inte hans homofobi lite av det där smygisslaget? Alla hans kvinnor är en femme fatale ur en serietidning eller noir film och han verkar så mån om den manliga vänskapen... och det är något mer, lite svårt att sätta fingret på. Jag vet, jag vet... ni tror jag vädrar puggor överallt, men det var länge sedan jag var så frapperad. Här kan ni för övrigt se en bild på honom.

Q: Vad ger man puggan som har allt?

A: Porr!

Därför får Stefan, som idag firar sin 23-årsdag på Modernistas märkliga kontor (de har en sorts vallgrav i mitten av lokalen), ett paket med Pure från Cazzo, Nailed från Mustang och My Own Private Cracka Ho från Black Sugar inslagna i aluminiumfolie av mig om ett par timmar. Det rör sig om bättre begagnade presenter från min korta period som porrblogggare, (jag är pank och arbetslös, OK?) och jag har sett alla tre. Av Pure minns jag inte så mycket. Det är en av Cazzos snällare produktioner och jag har för mig att den handlar om ett par som går skilda vägar på en sexklubb och träffar en massa halvspännande pseudoskins som utför sexuella tjänster. Nailed vill jag minnas var riktigt bra. Brendan Davies som pryder omslaget ser ut som en blandning av Keller och Beecher från Oz och historien är så där lagom porrklyschig, typ, orgier på bilverkstaden, poliser kommer dit, mer orgier följer, ja ni fattar. Men självklart är det My Own Private Cracka Ho som är juvelen i samlingen. Filmen är helt klart så där men fatta vilken bra spoof-titel. Sen är det kul att rollistan lyder "Julius, Mr Saki, Jerome Fire, Ass Professor and Cuban Redd as the cracka ho". Undrar om det är bra eller dåligt på ett porr-cv att spela "the cracka ho"? En annan rolig grej är att jag upptäckte, när jag flyttade omslaget till ett fodral som var lite helare att Black Sugar på insidan av detta gör reklam för sin nya titel. Vad den heter: White Men Get Jumped.

Vi väntar oss givetvis omdömen från Stefan om dessa titlar inom en snar framtid.

Petter "Pretto" Wallenberg

När jag egentligen borde jobba, brukar jag googla nonsens - ni vet, jag knapprar in ordet "harlequin baby" (prova), någon nittiotalskändis, skolkamrat eller mitt eget namn och ser vad som kommer upp. Den här gången fick jag en chans att litet fördröjt se reaktionerna på min debattartikel i Aftonbladet för ett par månader sedan. Jag orkar inte älta om den, men eftersvallet är fantastiskt.
Ok, för er som hade bättre saker för er under Pride, så måste jag kanske förklara att artikeln var ett öppet brev till Glenn Hysén, inför hans Pridetal. Glenn hade ju sagt att han inte "hade någon aning" om vad han skulle tala om, så jag gav honom lite tips. Tja varför inte snacka om bögen han slagit ned för några år sedan? Inte nog med att Glenn ignorerade incidenten - Pride visste inte ens om det när de bokade honom. När sen Glenn blev tillfågad, viftade han bort det hela med att "den jävel måste varit sjuk i huvet - Jonas Gardell skulle nog inte göra så!" Hehe.. Glenn har nog inte träffat Jonas på SLM..
Men nu handlade artikeln inte om Glenn som person, han är totalt irrelevant. Visst, säkert en hygglig prick, varken fiende eller hjälte - bara en vanlig medelmåtta. Förutom att han är bra på att sparka boll, men det finns det ju bögar som är också. Kan inte de tala istället?
Min kritik var såklart mot Pride, som inte ens gjort sin research när de bokat honom, "Va, har han knackat bög? Det visste vi inte..!"
Om det varit en medveten strategi för att snacka om reaktioner, gränser, våldsbrott etc, så hade det varit fab! Men det var det ju inte, utan istället luktade det litet pinsam offermentalitet. Så här undrade jag i Aftonbladet:
"Varför tillfrågade man då dig från början? Var det bara för att få bekräftelse från heteromannen, den stora fotbollslegenden – att vi är ok? Att alla bögar inte är ”sjuka jävlar” som drar skam över sin grupp, utan nu har vi minsann blivit accepterade när Glenn Hysén välsignar oss.
Det duger inte. Jag trodde vi rört oss vidare. Jag vill inte ha en festival som ber om acceptans, hur futtig denna än må vara!"

Kalabalik utbröt! Någon som heter Anderz Hjelmberg intygade at Glenn visst "accepterar homosexuella" och är den som i deras umgänge faktiskt "kramas mest". Han tillade att han under talet skulle "stå i lackdress så långt fram jag kan och jubla högt"! Ok.. Jag säger som min homegirl New York i dokusåpan "Flavour Of Love" - "these bitches are so stupid I only have to dig the hole and they fall into it.."
Snabbt lyckades Glenns spökskrivare fixa ett rörande tal, och rädda den pinsamma situationen (jag kan se framför mig Glenns pr som diplomatiskt säger: "nja, nu tror jag vi använder andra nyckelord än 'sjuk jävel'.."), och Pride låtsades att de bokat honom för att belysa den här frågan.
Döm om min förvåning, när det inte damp ned något tackkort från varken Pride eller Hysén, trots att jag räddade deras oigenomtänkta blunder, så jag avslutade Pride med att hoppa in i vipbåset och dricka all champagne, inför en och annan isig blick. Skål! Hick! Därmed lade jag radikalhatten på hyllan för denna gång, och glömde hela grejen.

Tills idag när jag såg hur jag rört om i varenda liten bloggkittel därute. Petter "Pretto" Wallenberg var ett smeknamn som jag tyckte var ascoolt - fast det bästa var när någon beskrev mig lite nedsättande som "riksbög". Ha! I´ve made it! Nu skulle mamma blivit stolt, det är ju nästan som att bli Jonas Gardell!

Jag förundrades mest över att alla strejta män blev så arga att jag dissade idéen om Glenn som Pridetalare. Det verkade som om jag begått helgerån att vilja neka honom den äran. Men hallå, de talar ju överallt annars, måste de babbla även på Pride? En bloggare Edwertz undrade om Pride minsann inte skulle stå för tolerans och förstående, och menade att stackars Glenn nu var utfryst. Tillåt mig gapskratta.
Jag bara undrar, vill ni så gärna vara med på Pride? Så jävla kul är det faktiskt inte. Ni kan jättegärna få ta över bögvärlden, om ni vill. Take it, it's yours. Jag donerar den härmed till er. Ni får ta över all pissig musik, och allt trauma. Men om ni verkligen vill ha kakan, så kan ni inte bara plocka russinen. Ack nej, ska ni vara med så får ni stå ut med bra mycket mer än litet tafs på toa..

Jag avslutar med mina favoritmeningar från någon som snott Daniel Björks smeknamn, alltså "mediahoran":

"Petter Wallenberg är totalt jävla dum i huvudet. Stöter ni på honom på en offentlig toalett se då till att ta den idioten ordentligt mellan benen!"

I wish. Jag längtar och trängtar.

Anonymisering revisited

Ibland kan jag bli så trött på att ha något att säga om puggor. Eller snarare, jag känner att jag har sagt det förut. Det känns som om jag ältar samma saker om och om igen.

När jag skrev mitt kapitel till bögvärlden fanns det en poäng i att utveckla anonymiseringstanken fullt ut. Tydligen var det ändå inte tillräckligt eftersom så många har uppfattat det som om jag pratar om en stil. Men anonymisering är inte en stil, det är något som ligger under eller över eller bortom stilen. Det är en strategi, en kompromiss vars yttersta uttryck är vit t-shirt, jeans och kort hår. Anonymiseringen påverkar över alla stilgränser och handlar i grunden om att gömma puggan.

Men det ska sägas att jag är oerhört fascinerad av kombinationen mode och bögar. Det snackas ju mycket om att bögar ligger bakom att kvinnliga modeller är så smala (för att de vill att de ska se ut som pojkar) något jag tror är helt fel.

Däremot finns det en intressant diskussion kring hur homosexuella designers idéer om män och manlighet påverkar herrmodet. För helt plötsligt måste de sätta in sig själva i ekvationen. Och då blir mode politik. Ska de göra något som känns bögigt eller något som är straight? Vilka män ska vara deras muser? Vilka ikoner utgöra deras inspiration? Vilka subkulturer?

I stället för att börja svara på de frågorna ger jag er Bernhard Willhelms bilder från hans nya kollektion med franska porrskådisen François Sagat som modell. De hör ju ihop kan man säga...

Truman – the true man

Amos Oz hävdar ju att humor och nyfikenhet är de enda motemedlen mot fanatism – tänkte jag när jag såg att Susanna Popova hade skrivit en hyllning till Truman Capote i dagens SvD. Så rustad med lite uppbådad nyfikenhet och humor gav jag mig i kast med krönikan och upptäckte till mitt förtret att Oz kanske har rätt. Popova har skrivit ett litet bögjävlarmanifest i miniformat. Hennes definition av straight acting må vara lite oprecis, men i övrigt:

"Straight acting betyder idag att inte visa att man är bög. Jag tror inte Truman Capote skulle ha förstått begreppet. Eller – inte skulle velat förstå. Han uttryckte ständigt vem han var, också den som mot slutet blev beroende av piller och drinkar. Han gav aldrig uttryck för tanken på att hålla undan den personlighet han gjort så mycket för att få syn på, och som det krävde sånt mod att vara.

Han kallades slug, lömsk och farlig. Men han kallades inte korkad, feg eller en usel skribent. Eller straight, för den delen. Vilket fortfarande gör både honom och hans författarskap sällsynta. I en värld där alla älskar kopian. Och vill vara lika varann."

Man kan hitta bundsförvanter i de mest skilda läger och komma på sig själv med att blogga om Popova i två inlägg på rad...

Lieber Deutsch

Jag befinner mig i Berlin och har precis klarat av första provdagen på Goethe Institutet. Folk frågar ibland varför jag vill lära mig tyska.
Det här är skälet.

Bög & Bibliotek

Så var den årliga bokorgien över i Göteborg och kulturetablissemanget har återvänt till Stockholm. Höjdpunkterna var så klart Kristi Brud (utgiven på Bert Karlssons förlag "Heja Sverige") och Björn Ranelid (aktuell med sin bok "Öppet brev till George W Bush") – två mycket besläktade fenomen. På torsdagskvällen tog min vän Annina med mig på Natur & Kulturs fest på Storan. Där kryllade det av puggor som verkar ha tagit över förlaget helt och hållet. Vilket så klart är helt fantastiskt, men även har sina konsekvenser: på övervåningen fick vi stå ut med väl valda delar av My Fair Lady från Göteborgsoperan och på nedervåningen var det kareoke med Dolly Parton- och Soft Cell-låtar. Jag kan se framför mig hur puggorna satt och spånade fram det hela. Men i ljuset av övrig förnedring var underhållningen peanuts: tyvärr var den utlovade gratismaten slut på fem minuter trots att jag kom med samma buss som Maria Schottenius. Vi fick se en förvånansvärt behärskad Bindefeldt krafsa bland oliverna i botten på de tomma faten. Svenskans kulturredaktion lämnade festen i vredesmod. Den stora behållningen var kulturpuggorna Bo Löfvendahl och Ingemar Fasth som räddade tillställningen för min del.

Natten mot lördag hade vi på Modernista vår dekadenta fest i sviten på Gothia Towers fram till morgonen. Det gick åt lådor med bubbel och bubbelpoolen var ständigt full av folk (om man nu kan kalla Helena Sandström, Fabian Kastner eller Tobias Dunér Axelsson för folk...). Eftersom det var jag som hade skickat inbjudningarna var det förstås mest fabulösa flator och inte så många puggor... (Daniel Björk och nämnde Löfvendahl tillhörde de mer prominenta).

Spaningen för i år på puggfronten var att bögkultur nu mera är en del av tantunderhållningen på Internationella torget mellan proggmusiker, munkar från Burma och afrikanska trummare. Torsdagen bjöd på estnisk dragshow med en old school-druga som sjöng gamla Dietrich-hits. Tyvärr var det ganska förutsägbart, men kulturtanterna stod där med sina tygkassar och zebraörhängen och rörde sig glatt och entusiastiskt till låtarna. Drag är helt enkelt den nya samban.

Jag missade när den store snuskintroduktören och poeten Carl-Michael Edenborg talade erotisk litteratur med förläggarpuggan Kristoffer Lind (som simultankramades med Susanna Popova och Dilbas ex Martin-what's-his-name i Gothia-lobbyn), men jag var så trött efter svitfesten att det inte gick att pricka in alla höjdpunkter. Efter att ha sett Kristi Brud (och Björn Ranelid) kändes inget viktigt längre. Intressant var också att Bonniers hade gömt Maja Lundgren längst ner på en avsides bokhylla i sin monter medan Ranelid fick breda ut sig med Lars Danielsson på första parkett.

Under hemresan läste jag boken Könskriget med mycket blandade känslor. Mer om det vid tillfälle.