Jag har inget att tillägga..

Just när man började förlika sig med bögkulturen slår den till igen

Jag kan inte komma över denna video. Helt oskyldigt gjorde jag lite research för att se om någon upptäckt någon ny rolig bögmusik och skrivit om det när jag ramlade på detta:

"New artists are seeking to put themselves out there on the internet like never before. Now you can find new homebrewed music and videos will all kinds on LGBT content. I think that this is a great way to see the creativity of our LGBT community. I would like to see everyone who has always wanted to make a statment... do it now. Technology is on our side."

Naturligtvis kändes det uppmuntrande och jag var därför lite spänd på vad som skulle komma:

Ficks 02.25

The return of pugg

Vi är som monstret i en skräckfilm: just när man tror att vi har gått hädan en gång för alla hugger vi på nytt. Till Europride är det dags för pocketutgåvan av boken med ett stort urval av material från bloggen. Med anledning av det kommer ni att kunna se oss vara arga och bittra i parken och i Pride House igen. Kom gärna och limma på Petter och Roger. De blir så glada. Dessutom kommer vi som vanligt att göra sommarens roligaste fest på tisdagen under Pride. Men vad det blir berättar vi inte riktigt än.

Nobody loves an old queen

Det fick min kompis James höra när han som fyrtiofemårig pugga med livskris gick till en terapeut. Visst det var på skoj, men ändå. Skrattet fastnar i halsen.

Jag är tillbaka i London, och det är fantastiskt. Förutom att pundet är så svagt att det är billigare här än i Stockholm, och att partyscenen verkligen fått ett uppsving av nya söta killar och roliga kids, så känns det kul att vara tillbaka på mina gamla jaktmarker. Min lokala bögpub är helt fantastisk. Den är ett undangömt litet hål, en gammal gubbpub i Marble Arch som heter City Of Quebec. De flesta unga bögar vet inte om denna pärla, men riktiga Londoners känner till den som ett gammalt ökänt tragiskt hak för urålderliga gamla puggor och litet farliga, unga rentboys. Förr om åren var det riktigt sunkigt, som enbart en brittisk gammal pub kan vara. Nu har de fräschat upp det lite, renoverat och så. En evig loop av hemska hits från tidigt tvåtusental spelar passivt i bakgrunden, som ett fåfängt försök att dra det gamla liket in i det nya milleniet. Men klientelet är detsamma. Tack och lov. Urålderliga gamla puggor som man inte ser någon annanstans. Riktiga karaktärer, Quentin Crisppuggor. Vithåriga gamla freaks i kostym med nejlikor i knapphålet, valrossmustascher och viktorianska polisonger trängs med nittioåriga ben i shorts. Allt är väldigt pre-Stonewall. Frigörelsen nådde inte Quebec. Det är mörkt, och ibland bisarrt tragiskt att se gubbar sitta och blicka ut över lokalen utan att möta varandras blickar, medan pissoaren är fullproppad med tysta grupprunk. Medelåldern här är sextio, eller iallafall femtiofem - den unga uttråkade östeurpeiska barpersonalen drar ned det något. Jag har hört att gubbarna kan få suga av en tjugoårig polack för tjugo pund. Fast det tar jag med en nypa salt - Polen har gått med i EU och polska puggor vill nu vara lika mycket Sex n the city som alla italienska puggor på Old Compton Street. Tiderna har förändrats. Idag känns det mer som att det är entusiasm för gammal hy med leverfläckar som lockar, och inte en sedel. Och det är en fantastisk utveckling!

Hursomhelst så hamnade jag och en kompis på Quebec idag (ja IDAG, i civiliserade alkoholistländer som Storbritannien dricker man under dagen så att man kommer hem och i säng efter kvällsnyheterna). Jag satt och trivdes och tänkte att alla gamla freaks ville ha mig, och spanade lite på en stor kraftig björndaddy i fyrtioårsåldern. "Jag är hetast härinne" myste jag, men undrade varför han flyttade sig närmare åldringen vid hans sida. Det bör förklaras att denne var i nittioårsåldern (jag svär), och en riktigt gammal spinkig kulturfjolla med tre vita strån på huvudet och döskallefejs. Men fab - en intressant gammal pugga som jag säkert skulle kunna lyssna på en hel kväll. Jag kisade och intalade mig att björndaddyn nog bara var artig, men när hans stora hand greppade åldringens spinkiga välklädda ben insåg jag. Jag hade förlorat mot en nittioåring! Björndaddyn ville inte ha andra björniga män - han var gerontofil! Av alla fetischer så måste väl ändå det vara den mest demokratiska. Jag menar en muskelpugga måste ju vara snygg, en björnpugga måste vara butch och en twink iallafall smal. Men om ens selling point är kroppens förfall så kan det ju inte bli friare! Ja, det är ju till och med mer demokratiskt än pedofili -jag menar ungar måste ju iallafall vara söta för att bli erbjudna godis!
Jag var inte ens besviken över mitt nederlag, utan tittade mig bara runt och smålog. Alla gamla dinosauriepuggor härinne tedde sig nu som drottningar. Nöjda med sina trötta kroppar, tillfreds med att de faktiskt är åtrådda på ålderns höst. Somebody DOES love an old queen.

Jag och min granne Roberto brukar med gråten i halsen skoja om att vi kommer hamna på Quebec som gamla. Sitta där och skrocka så löständerna skallrar om alla svunna vilda tider och gnälla över priset på vindruvor och hur utför det gått med vår gata. Nu log jag och tyckte inte att tanken var så hemsk när allt kommer omkring.. Bara de kunde sluta spela alla hemska pophits. När de stackars gubbarna som nog hellre ville höra Josephine Baker tvingades genomlida Black Eye Peas gick jag. Och tänkte att när min tid på Quebec kommer är jag förhoppningsvis döv.

Och så lite pugghistoria!

Ska det va' så ska det va'. Den franske författaren Jean Genet är självklart en av pugghistoriens stora med böcker som Tjuvens dagbok och Matrosen och stjärnan. Han skrev och regisserade även den här kortfilmen, Un chant d'amour (En sång om kärlek), och jag minns att när jag såg den på Cinemateket någon gång för hundra år sedan tyckte jag att den var oerhört sexig. Jag har inte ändrat åsikt. Det här är porr förklädd till poesi.