söndag 18 maj 2008

Nobody loves an old queen


Det fick min kompis James höra när han som fyrtiofemårig pugga med livskris gick till en terapeut. Visst det var på skoj, men ändå. Skrattet fastnar i halsen.

Jag är tillbaka i London, och det är fantastiskt. Förutom att pundet är så svagt att det är billigare här än i Stockholm, och att partyscenen verkligen fått ett uppsving av nya söta killar och roliga kids, så känns det kul att vara tillbaka på mina gamla jaktmarker. Min lokala bögpub är helt fantastisk. Den är ett undangömt litet hål, en gammal gubbpub i Marble Arch som heter City Of Quebec. De flesta unga bögar vet inte om denna pärla, men riktiga Londoners känner till den som ett gammalt ökänt tragiskt hak för urålderliga gamla puggor och litet farliga, unga rentboys. Förr om åren var det riktigt sunkigt, som enbart en brittisk gammal pub kan vara. Nu har de fräschat upp det lite, renoverat och så. En evig loop av hemska hits från tidigt tvåtusental spelar passivt i bakgrunden, som ett fåfängt försök att dra det gamla liket in i det nya milleniet. Men klientelet är detsamma. Tack och lov. Urålderliga gamla puggor som man inte ser någon annanstans. Riktiga karaktärer, Quentin Crisppuggor. Vithåriga gamla freaks i kostym med nejlikor i knapphålet, valrossmustascher och viktorianska polisonger trängs med nittioåriga ben i shorts. Allt är väldigt pre-Stonewall. Frigörelsen nådde inte Quebec. Det är mörkt, och ibland bisarrt tragiskt att se gubbar sitta och blicka ut över lokalen utan att möta varandras blickar, medan pissoaren är fullproppad med tysta grupprunk. Medelåldern här är sextio, eller iallafall femtiofem - den unga uttråkade östeurpeiska barpersonalen drar ned det något. Jag har hört att gubbarna kan få suga av en tjugoårig polack för tjugo pund. Fast det tar jag med en nypa salt - Polen har gått med i EU och polska puggor vill nu vara lika mycket Sex n the city som alla italienska puggor på Old Compton Street. Tiderna har förändrats. Idag känns det mer som att det är entusiasm för gammal hy med leverfläckar som lockar, och inte en sedel. Och det är en fantastisk utveckling!

Hursomhelst så hamnade jag och en kompis på Quebec idag (ja IDAG, i civiliserade alkoholistländer som Storbritannien dricker man under dagen så att man kommer hem och i säng efter kvällsnyheterna). Jag satt och trivdes och tänkte att alla gamla freaks ville ha mig, och spanade lite på en stor kraftig björndaddy i fyrtioårsåldern. "Jag är hetast härinne" myste jag, men undrade varför han flyttade sig närmare åldringen vid hans sida. Det bör förklaras att denne var i nittioårsåldern (jag svär), och en riktigt gammal spinkig kulturfjolla med tre vita strån på huvudet och döskallefejs. Men fab - en intressant gammal pugga som jag säkert skulle kunna lyssna på en hel kväll. Jag kisade och intalade mig att björndaddyn nog bara var artig, men när hans stora hand greppade åldringens spinkiga välklädda ben insåg jag. Jag hade förlorat mot en nittioåring! Björndaddyn ville inte ha andra björniga män - han var gerontofil! Av alla fetischer så måste väl ändå det vara den mest demokratiska. Jag menar en muskelpugga måste ju vara snygg, en björnpugga måste vara butch och en twink iallafall smal. Men om ens selling point är kroppens förfall så kan det ju inte bli friare! Ja, det är ju till och med mer demokratiskt än pedofili -jag menar ungar måste ju iallafall vara söta för att bli erbjudna godis!
Jag var inte ens besviken över mitt nederlag, utan tittade mig bara runt och smålog. Alla gamla dinosauriepuggor härinne tedde sig nu som drottningar. Nöjda med sina trötta kroppar, tillfreds med att de faktiskt är åtrådda på ålderns höst. Somebody DOES love an old queen.

Jag och min granne Roberto brukar med gråten i halsen skoja om att vi kommer hamna på Quebec som gamla. Sitta där och skrocka så löständerna skallrar om alla svunna vilda tider och gnälla över priset på vindruvor och hur utför det gått med vår gata. Nu log jag och tyckte inte att tanken var så hemsk när allt kommer omkring.. Bara de kunde sluta spela alla hemska pophits. När de stackars gubbarna som nog hellre ville höra Josephine Baker tvingades genomlida Black Eye Peas gick jag. Och tänkte att när min tid på Quebec kommer är jag förhoppningsvis döv.

4 kommentarer:

Stefan sa...

Det fanns ett liknande ställe som hette Lajkonik i Warszawa, men det har gjorts om till latte-fik. Det är bara britterna som har vett nog att bevara sina old school-institutioner...

Petter sa...

För att inte tala om Warzawas Rudawka som jag var på som tonåring på nittiotalet - det fick Hus1 att kännas som Studio54..
Men det man inte får glömma är att de här gamla puggorna överlevt sin egen generation - de flesta andra gick bort i Aidsepidemin. De var antagligen i garderoben, eller för verklemft för att ens ha sex då. Därför blir det extra mycket som ett museum över en utrotningshotad art. .

Lillprinsen http://lillprinsen.blogg.se sa...

kanaske inte i samma dimension men nsätan ... Centralhjornet i Köpenhamn ... och Cancan ... ååå vilka chokerade blickar då jag råkade begå misstaget att plocka upp o fingra på ... en mobiltelefon ...

WhatAlmaWears sa...

kom 'hem' snart....