Det är verkligen dags att börja poängtera vikten av bögkultur. Det är för fasen råviktigt att våra liv, identiteter och erfarenheter speglas konstnärligt i film, teater, litteratur och konst och att dessa uttryck når bögar. Utan dem blir vårt samtal och våra liv torftiga och platta. Utan dem är vi utelämnade åt den kommersiella masskulturen. Inget fel med den. Men den behöver kompletteras med annat också.
Jag skriver om detta i Aftonbladet i dag. Läs mer här.
6 kommentarer:
Stefan, I love you.
Bra artikel! Ibland känner jag mig lite som Chef i South Park när ingen förstår varför han är upprörd över att byflaggan består av en svart man som blir hängd omgärdad av fyra vita män.
När jag började bögade till mig så sökte jag aktivt efter gayskildringar och fann faktiskt ganska mycket (tillräckligt mycket för att bygga upp en identitet kring det). Jag vill inte alls beskriva mig som passiv i det skedet och jag tror inte många unga bögar och flator heller tycker att det är en rättvis bild du beskriver. Huvudproblemet tror jag är att man som bög eller flata inte VILL identifiera sig i första hand av sin sexualitet, ty den normativa lärdomen som ungarna får är att bögar och flator är precis lika duktiga föräldrar, ekonomer eller dagislärare som breeders. Dvs, ett nekande av att den ickenormativa sexualiteten är någonting värt att identifiera sig med (förutom en vecka i augusti varje år).
Dessutom kan jag tycka att den mesta statssubventionerade queerkulturen tends to be förklarande, ur ett heteronormativt perspektiv, istället för fördjupande för de egna (böglobbyn-problematiken, kanske…?). Det blir också en statisk bild man framställer och faller därmed alltid i en representationsfälla. De marknadsekonomiska lösningar likaså, som bara fungerar i stor skala, blir ihopklumpning av olika subkulturer i queervärlden eller ett totalt negligerande av vissa (läs flator). Viljan att vara ickenormativ finns inte riktigt bland oss och jag tror främst att det beror på grundskolans assimileringsprogram, inte avsaknaden av queerteater på Dramaten).
Kanske en dålig jämförelse, men det är väl inte den statssubventionerade afroamerikanska kulturen som är det viktigaste arvet i ett segregerat amerika i dag? Är det inte rötterna?
/Kände att jag behövde göra skäl för mitt namn.
Jag säger som Gert Fylking: "Äntligen!"
Tack för de vänliga orden!
Klinus:
a) alla bögar och flator är inte passiva konsumenter av straighta massmediebilder. men många bögar bygger sin identitet på will and grace.
b) det är därför jag skriver att det behövs ett inifrån perspektiv. det är inte toleransen som ska främjas. ett stycke om detta fick tas bort av utrymmesskäl, men i den första versionen skrev jag att den normativa mittpunkten inte heller fick ses som mottagare för att det kulturen ska kunna betraktas som queer.
c) du har så rätt när du poängterar uppväxtens assimileringsprogram. därför behövs nytänkandet.
jag vänder mig inte bara till de statliga och kommunala institutionerna, utan till alla queera kulturutövare och inte minst stockholm pride och alla andra interna organisationer.
nåt måste göras!
condoleeza - får jag royalties på den där artikeln - eller ska den tolkas som en nypromotion av mitt kapitel i vår bok? ;)
Skicka en kommentar