Jag är verkligen trött på alla som känner sig kränkta. Framförallt de som känner sig kränkta å andras vägnar. Det har gått ett tag sedan Maciej Zarembas omdebatterade artiklar i DN. Det fanns slutsatser och antaganden i dem som jag skulle vilja polemisera med. Men jag sympatiserar med frågeställningen. Och jag vill veta vad studenten – som inte var homo, bi eller trans men stämde lärarhögskolan för homofobi i vårt namn – gjorde av de 20 000 kronor i skadestånd som högskolan betalade ut till honom. Jag vill också veta vad som hände med läraren som hade hävdat att det finns ett frö till alla möjliga beteenden och praktiker inom oss och blev avskedad. Jag tror nämligen också att det finns ett frö till en familjefar, en farmor, en våldtäktsman, en mördare, en pedofil och en flata inom oss alla (nu jämställer jag inte dessa beteenden och roller om någon har börjat knappa in numret till polisen). Ett frö som ofta inte får gro. Och som kommer med olika genetiska och biologiska betingelser. Men som gör det möjligt för oss att utvecklas i alla möjliga riktningar. Allt beror på näringen i jorden och hur mycket kärlek och förtroende vi gödslas med.
Det är grunden för vår empati. Om vi inte kan vara empatiska är vi inte riktigt mänskliga.
Men vad vi engagerar oss i och känner med varierar. Och beror ofta på vilka frön vi kommer i kontakt med och vad vi känner av inom oss själva. Det farligaste hindret för empati är att se folk som grupper. Det här är problematiskt på lite olika sätt. En svagare grupp i samhället måste kunna forma en gruppidentitet för att gemensamt stärka sin position. Samtidigt är det just genom att se folk som raser, klasser, nationaliteter, subkulturer och så mycket annat som vi kan stänga av vår empati. Den fick jakobinerna att halshugga den förtryckande adeln i Frankrike. Den får vänsteraktivister att peka finger åt någon som ser ut som en stekare. Den får veganer att tycka att deras engagemang är bättre än andra engagemang. Den får queerfeminister att komma med antaganden om någon som är partybög. Den får vissa glamourbögar att se ner på butchflator.
Går det att komma runt det här och se alla som komplexa individer? Förmodligen inte helt. Och visst finns det skillnad om man sparkar uppåt eller sparkar neråt. Men vad är upp och vad är ner? Är inte Kronprinsessan lika mycket en av de mest privilegierade och mest ofria personerna i vårt land? Alla jag känner har större möjligheter att leva sitt liv som de vill och uttrycka sina personliga åsikter än vad hon har. Jag säger inte detta för att relativisera orättvisor utan bara för att påpeka att i en debatt om vem det är mest synd om och vem som därför bör få tolkningsföreträde är ingenting speciellt lätt att göra svartvitt utan att vara en smula självrättfärdig och okänslig.
I veckan stormade det i queerfeministiska kretsar på ett sätt som det knappast har gjort sen vi bögjävlar stal voguekulturen från svarta transor istället för att låta den vara en angelägenhet för vita varierande queeridentiteter (med övervägande kvinnlig materialitet och lesbiskt sexualitetsmönster) och dessutom hade mage att välja en jury som lät en svart kille i klänning vinna tävlingen. Ficks (klubben på F12 som tidigare gjort sig känd för att tillåta sina gäster att parodiera offentliga debattörer) hade nämligen ångrartema. Det vill säga transpersoner som ångrar sitt könsbyte. Ett känsligt ämne. Men också något som i dagens queersubkultur där identiteter ses som ett smörgåsbord inte är så ovanligt som på den tiden när transsexualism nästan alltid innebar en fysiskt – och inte bara språkligt – könsbyte. Med den här sortens traditionella transpersoner var allt enklare (på gott och ont). Man kom till en punkt när man bytte pronomen och lärde sig att se personen som sin nya könsidentitet. Samtidigt började de en anpassning till sin nya könsidentitet i det yttre. På många sätt var det här det mest reaktionära synsättet kring kön vänster om mormonkyrkan, men vem tänker ställa sig upp och vägra låta någon vara lycklig och känna sig hel på en individnivå? Betyder det att man inte får polemisera med synsättet? Jag tycker inte det. Några av dem som genomgick operation ångrade sig. Det kanske inte går att veta helt om man är plus eller minus i denna värld. I dagens queerkretsar är transsexualism ofta – men långt ifrån alltid – mest en fråga om språk och inte kropp. Kroppen har ju inte så stor betydelse i den nya ideologin. Det är svårt att veta vem som är butch, fjolla, trans, hon, han eller hen. Det är lite mer flytande och ändras ibland utan att de ser annorlunda ut till det yttre. Rent ideologiskt är det närmare min egen syn på kön som en suddig skala. Eller flera olika skalor. Men man kan också ställa sig frågande till varför man i så fall måste byta pronomen för att kunna känna att man får bete sig och bemötas på ett visst sätt… Det är ju också ganska könskonservativt. Men vem vill resa sig upp och säga att just den och den måste ta upp kampen att kunna få bete sig som en bög fast man har tuttar och fitta och att de ska fortsätta att kalla sig för hon för att det egentligen är könsradikalare. Och när så många känner sig kränkta om du inte uppfattar just deras nuvarande komplicerade identitetskonstruktion rakt av och av dig själv… Ja, då blir det lätt minerade marker och osund stämning. Jag tycker att trosorna som delades ut på Ficks i onsdags – med en kuk på ena sidan och en fitta på andra – var en ganska rolig kommentar till det läget utan att kränka någon enskild.
Det är lätt att raljera över upprördheten över Ficks eller oss bögjävlar och alla de som känner sig kränkta å andras vägnar eftersom kritiken ofta är ideologiskt kortsluten, immun mot humor och nästan uteslutande ger sig på myggor snarare än tigrar. Men jag vill tro att kritiken styrs av någon sorts missriktad empati och inte självrättfärdighet. Även om jag kan bli osäker ibland. En tjej som heter Cajsa skrev ett inlägg på Facebook som verkade styras av ren medkänsla för transpersoner och deras känsliga position. Hon bemöttes onödigt nedsättande. Andra hakade på henne och började utmåla Ficks som en ond grupp människor och började fundera ut sätt att förstöra för dem på riktigt läskiga sätt och med läskiga metoder. Var är proportionerna? Som vi bögjävlar sagt tidigare: pick your fights. Myggor kan vara minst lika irriterande som tigrar, men de skjuts inte med bössor. Tycker ni att Ficks humor är tråkig och okänslig – gå inte dit.
Det riktigt tråkiga är att varken Ficks crazy-provokationer eller kritiken leder till något egentligt samtal. Positionerna är låsta. Och alla inblandade marineras i samma ankdam för de här debatterna rör sig aldrig utanför en krets av kanske 200 personer i Stockholms queerdam.
Självklart ska man parodiera JUST DET som är känsligt och kontroversiellt. Utan den inställningen hade vår kontinent aldrig lämnat medeltiden, utvecklat en offentlig debatt, en vetenskap, en sekulär litteratur och i slutändan en demokrati med garanterad yttrandefrihet. Rop på kränkningar och ett tävlande i att företräda olika offerroller och förtryckta minoriteter är ett farligt och tveeggat svärd. Det som gör sig i en b-uppsats på genusvetenskapen gör sig inte alltid som en grund att döma enskilda personer i praktiken. Självklart önskar man att parodier inte ska vara empatistörda eller gå ut över enskilda personer. Jag tyckte inte att den gjorde det. Halva kvällen på Ficks stod jag och dansade med en transperson som genomgått ett fullt könsbyte. Jag kommer inte att föra hennes talan här. Och jag vägrar att låta någon annan än de som tar transidentitetens praktiska och reella smällar i vardagen prata över huvudet på henne eller känna sig kränkta å hennes vägnar.
