Rosa nedslag i antropologins värld...

Den samtida identitetspolitikens förlovade land lär ha funnits i byn Nakoroka på Fiji. Där bestämde man själv "vem man vill vara, man kan välja sin syster, sin kusin, sin familj och också sin kast, sin plats i förhållande till andra. Ett mycket strikt samhälle när det gäller lagar och regler, men där det var upp till varje individ att välja sin egen roll." Låter som ett paradis för många nybakade genusstudenter jag stött på. Särskilt kombinationen av strikta lagar och regler och valfria etiketter. Allt enligt den amerikanske antropologen Buell Quain. Han begick självmord i Amazonas inland under ytterst grymma omständigheter med homoerotiska inslag. Nästa vecka kommer brasilianaren Bernardo Carvalho till Stockholm för att prata om en dokumentärroman han har skrivit om honom. Läs mer om det här.

En annan del av världen där gränsdragningarna verkar desto mer strikta är Indien. I en intressant recension av en nyutkommen bok om hiv i Indien – Aids Sutra: Untold Stories From India i senaste numret av The Economist – får vi veta att den gamla gränsdragningen mellan fjollor och råskinn (för att ta de termer jag använder i översättningen av Witkowskis fjollepos Lubiewo) är ett av de största problemen i hanteringen av hiv vid sidan av förbuden mot sodomi och att högkastliga läkare räknar hivsmittare som "orörbara" och därför inte... rör dem.

I Bangalore kallas fjollorna kothis och är uteslutande passiva och gränsen mellan dem och det tredje könet hijras är flytande (precis som i Lubiewo-fjollornas värld). Panthis är de som sätter på och de är oftast gifta och anses passera som straghta (råskinn), får vi veta. Gränsen mellan dem och heteron är också flytande. Det är märkligt hur den gamla fjollkulturen lyckades se så snarlik ut i stora dela av världen. Många av de som hade homosex och oftast var aktiva ansågs som som straighta och levde integrerat med heterovärlden. De som inte gjorde det och oftast var passiva sågs – och såg sig – som fjollor. Mellan fjollor och transpersoner fanns ingen tydlig gräns. Mönstret återfinns gång på gång. Den revolutionerande tanken som föddes i västvärlden under den rosa frigörelsen – att gränsen istället skulle dras mellan heteron och bögar och att bögar kunde vara ihop med varandra – ter sig verkligen omskakande och helt ny...

Städfirma i Solna

Burka-licious!

På lördag är det dags för nästa Mums Mums, och denna gång är det haremtema! Vi kommer klä in lokalen som en gladporrig scen ur Tusen och en natt och spela turkisk, indisk och arabisk disco hela kvällen. Förutom att vi bjuder på magdanskurs och massage, så underhåller vi er med världens första interktiva burkavisning - ett gäng spännande designers har skapat fantastiska tolkningar av burkan, och vi vill att ni bidrar med era egna alster! Burka för beachen eller burka för bajen? Enbart er fantasi begränsar er! Work That Burka! Work That Burka!

PS: Och ja självklart så vill vi se er i era underkläder, ta av er så mycket ni vågar!

Mums Mums presenterar Work That Burka!
Lördag 18:e okt
21-01
Judy´s, Närkesg. 8 (brevid/under Roxy)
Närmaste T-bana Skanstull eller Medborgarplatsen

Som vanligt så gäller det att komma tidigt för att inte missa våra lyckligt snuskiga frestelser!

Verkligheten

Det är lätt att tro att kampen är över och att det är ok att vara homo idag. Bögar får vara med och piffa till i strejtas hem på tv, och en gång om året viftar vi med regnbågsflaggor på deras gator. Vi får till och med en hel gala som hyllar allt "gay". Men verkligheten är en helt annan. När man lämnar de mysiga mediala sofforna väntar en hårdare sanning. Vad händer om man är bög och icke vit? Hur accepterad är en fjolla i Alby?
Något hände idag som gjorde mig ledsen. Ett av mina "barn" i London är en ung svart rappare och Grime-producent som jag känt sedan han var arton. Han rappade på mitt födelsedagsparty för några år sedan, jag uppträdde på hans partyn och vi brukade kolla in söta killar och fnittra ihop. Han var ett "bright young thing" på den kreativa scenen, och en ung spännande bög som gick emot normen. Tiderna har förändrats och jag bor inte längre i London, och i min frånvaro har han blivit hypad och något av ett namn. Jag var såklart glad tills jag såg en intervju med honom, där han förnekar att han är bög. Jag blev chockad, och messade honom på Facebook och skojsamt antydde att han var en "sell out." Döm om min förvåning när svaret kom. "I´m a changed man." Punkt slut.
Jag har haft svarta bögpolare i London vars familjer vägrat acceptera deras sexualitet. Inom många etniska minoriteter är det fortfarande extremt tabubelagt att vara homosexuell. Storbritanniens första och enda fotbollsspelare som var öppen bög och svart- Justin Fashanu, tog 1998 livet av sig efter att ha utsatts för enorma trackaserier. I raggalåtar hör man fortfarande uppmaningar om att skjuta "battyboys" och bränna "chi-chi-men." André 3000 i Outkast kan knappast anses stå för någon gangsterrap-manlighet, men även han rappar om "old school faggots" - som ett generallt skällsord. Och nu vet vi alla att det inte bara är homofobiska gangsters som lyssnar på homofobisk musik. Varenda åttaklassare som tycker han är ball anammar de här värderingarna. En brittisk radiopresentatör kom undan med att använda "gay" som ett förlöjligande skällsord, eftersom BBC etablerade att det faktiskt används som ett sådant bland unga. Ursäkta? Hur långt har vi kommit? Vi har rättigheter idag - men är attityden bland de unga egentligen så annorlunda? Är våra segrar och homorättigheter en klassfråga? Kan man vara öppet bög och bli tagen på allvar som fotbollspelare, boxare eller rappare?
Borde vi inte diskutera de här frågorna tillsammans? Istället för att ha gaygalor där vi hyllar folkliga schlagerartister, firar döda strejta författare och virar in oss i paljetter och kucklar åt hur gala det är att vara gay. Visst är det gala - men fortfarande en jävla massa allvar också.

Män som kramas

Nu har de lagt ut min lördagstext i Aftonbladet om hur kampen mot homofobi banade vägen för de sköna grabbarnas frenetiska kramande och hur tjejerna blev lurade igen.

De senaste dagarna har jag för övrigt slagits av den här tanken om och om igen: är inte heterobrudarna egentligen de enda som har något att tjäna på att homoskräcken upprätthålls bland heterograbbar?

Cara Mia

Något skrämmande hände på en familjeträff för ett tag sen. Min lilla systerson började hoppa upp och ner och tralla, och min syster förklarade att han sjöng sin favoritsång. "Cara cara mia, cara cara mia.." lydde tonerna liksom mekaniskt fråns hans små läppar, och hans blick var helt glasartad. Som i ett tomrum, trans.

Det kändes så bekant, som ett sånt där déja vu från ett tidigare liv. Var hade jag sett det här förut? Jag kom på att scenen som etsat sig fast på min hornhinna var från Pridesöndagen på gayklubben Patricia i Stockholm, där samma låt spelats.

Jag och min syster utbytte menande blickar, och jag hoppas att hon uppfattade min vädjan om att tukta barnet från att välja denna farliga väg i livet.

Det bör tilläggas att min systerson (som förblir anonym) är tre år gammal.

Vem är Sarah Palins lesbiska vän?

Jag vet inte om ni är lika besatta av Sarah Palin som jag men i den senaste delen av den intervju hon gjorde med Katie Coric, och där hon bland annat försvarade att hon visst hade utrikespolitisk erfarenhet eftersom Alaska ligger nära Ryssland, pratar hon inte på det sedvanliga sättet om att hon "känner många som är gay" utan denna gång understryker hon att det är en av hennes BÄSTA vänner, inte hennes gayvän, utan hennes bästa vän som hon känt i 30 år. Så vem är denna lesbiska vän? Bring her out of the closet! För det måste ju vara första gången i världshistorien som en ultrakonservativ politiker som är emot homoäktenskap och allt annat bögar och lesbiska kämpar för faktiskt ÄR vän med ett homo. Eller är det bara ännu en lögn?



For the record: Jag tycker personen som gjort den här videon har tolkat Sarah Palin fel. Hon säger: "hon har gjort ett val som inte jag har gjort". Av det kan man inte dra slutsatsen att Sarah Palin valde "att inte vara gay".