En läderpuggas bekännelse

Dagens citat kommer från en läderpugga på nätet:

"Love leather - the material, but not the scene with its extreme sex habits and promiscuity"

Porno Disco

Jag och min kompis Yehrin startade ett artschoolband för hundra år sedan när vi gick på StMartins.. Här är en av våra fantastiska videor inspelad under en karaokekväll på en gangsterpub i östra London, filmad av ingen mindre än Susanne från i-D Magazines favorit - topless industriella beats bandet No Bra.
Älskar avslutningen när karln summerar allt som ett "middle class sort of thing".
Enjoy!

Ett Hus Med Tretton Flator

Det finns en himla massa roligt i Kom Ut, men det här är en av mina favvisar:
"Ett tävlande hus som bestod av ett par flator, ett par bögar och nio personer av varierande queera identiteter kallades av bögjävlarna för ”ett hus med tretton flator”. Denna okänslighet för andras identiteter och uppdelande av folk i straighta, bögar och flator osynliggör transpersoner och andra utanför kategorierna på ett rätt brutalt sätt.."

Varför inte kunna ta det som en komplimang undrar jag som ofta blir kallad flata. Jag ser ju ut som en ibland, så kalla mig vad ni vill. Jag säger som RuPaul: "You can call me he, you can call me she - as long as you call me."

Illustration av den sjätte Bögjäveln med ganska varierande queeridentitet - Andy Gunnarsson.

Faghagjävlar

Atlas förlag har gått över från puggor via relations- och genusförvirrade straighta till faghags denna höst. Boken är mer av en Faghag- så funkar det än en Faghagjävlar, men det är kanske i den ordningen saker måste få ha sin gång.

I väntan på jävligare faghags och mer analys kring ämnet skulle jag vilja lyfta fram tre fantastiska faghagögonblick ur litteraturhistorien (av vilka två liksom av en händelse har kommit ut på Modernista och den tredje kommer på samma förlag om ett år):

A) Linda i Sara Lidmans Bära Mistel är kanske den största svenska litterära faghagen någonsin. Hon bär på all den sorg, fascination, förnekelse och styrka som en faghag kan känna. Här blir faghageriet inte bara en verklighetsflykt utan också en fantasi om att få objektifiera mannen.

B) Dagdrömmens och den självförnekande passionens drottning Marguerite Duras var så klart en faghag (och som alla sanna faghags hatade hon bögar lika mycket som hon inte kunde leva utan dem). Emily L. är en roman som liksom uppstår i en faghagrelation när Marguerite och hennes unge homosexuelle livskamrat Yann (som tog hand om henne mot slutet – det är att vara fag åt sin hag!) sitter på en bar vid havet och hittar på historier om personer de ser vid ett annat bord. Detta i väntan på att det ska skymma så att Yann kan ge sig ut för att ragga bland sanddynorna (boken kommer nu med fantastiskt förord av Sara Stridsberg)

C) Mamman i Tennessee Williams Plötsligt i somras – den kvävande mamman och überfaghagen i ett som spelar bete och entourage i sonens raggningsräder runt om i världen och som till slut lobotomerar sin yngre efterträdare i rollen. Båda faghagsen legendariskt spelade av Katharine Hepburn och Liz Taylor i filmatiseringen från 1959.

OCH SOM BONUS: den skvallrigaste boknotisen ever, saxad ur senaste Rodeo:

"Alla som någon gång hånglats upp av Linda Leopolds man Fredrik Strage en sen natt på Stureplan förstår vem den här boken egentligen handlar om. Nu undrar vi bara vad Peter Wolodarski har för kodnamn i boken, enligt uppgifter är han ju trogen kretsen kring författaren."

Ja du, Björn... Boken är ju tillägnad Fredrik så det var ju liksom rätt obvious. Annars kul att just du ska ägna dig åt litterär tvångsouting. Ska vi prata om alla detaljerna och kodnamnen i romanen Jag går bara ut en stund?

PS. Vi bögjävlar gillar inte outing. Vi tycker alla ska stanna kvar i garderoben. Särskilt ledarskribenter på högerkanten. De är mycket intressantare när de måste sublimera, dölja och antyda. Och vad känns mer old school än att få hångla lite med gifta män på Spyan? Man kan rent av säga att vi går varvet runt. Nu kommer vi snart att hylla Madonna bara för att hon hatar sina puggfans. DET gör henne till en sann faghag.

Hedge your bets

Från Popbitch:

"Jimmy Somerville says on Gaydar that he likes having sex with men in suits. They have to wear a double cuff shirt, preferably pink, and cufflinks."

Just det där med att den ska vara rosa är spännande eftersom jag nyss läste att vit skjorta anses vara lite rookie och fegt bland London's investment bankers och hedgies. Slutsatsen är sålunda att Jimmy Sommerville har en hedgefund manager-fetisch. Snacka om modern fetisch.

You gotta taste all the fruit...

Som sann förespråkare av empirisk puggografi begav jag mig nyligen till två av S:t Petersburgs största puggklubbar: Central Station och Greshniki (Syndarna). Utanför Central Station möttes jag av en rätt gladlynt hop som skanderade nazistiska slagord. De såg inte värst hotfulla ut och ingen i kön verkade bry sig om dem nämnvärt. Den lesbiska dörrvakten sa bara helt lakoniskt att "det är fotbollsfans som druckit lite för mycket". Inte mer med det. Att hota varandra med gaskammare är en vanlig fredagskväll i Ryssland.

Denna kväll var det Tutti Frutti Night. Inträdet var rätt högt – närmare 200 svenska spänn. Väl inne insåg jag både vad pengarna gick till och vad Tutti Frutti innebar... lite överallt på barer, soffor, bord och i trappor låg det nämligen nakna killar med skivad frukt på kroppen. De bjöd ut äpplen, bananer, apelsinklyftor, päron... you name it. Samtidigt gick det omkring Carmen Miranda-transor och delade ut ananas och bål.

Jag tänkte på good old Mae West och hennes You gotta taste all the fruit, men likt en tecknad djävul dök min kompis Martin (som jobbar på svenska konsulatet i Petersburg) upp på min högra axel. Han hade nämligen ondgjort sig över alla svenskar som råkar ut för date-rape-piller i Ryssland och i bästa fall vaknar nakna i en rännsten. Det slutade med att jag bara fingrade lite försiktigt på päronen och drack min Heineken på flaskor som jag krampaktigt höll fast vid. Vid en av de många barerna (man väntar aldrig länge på service i ryska barer) började jag prata med en kille från Chabarovsk och fick den där typiska rysslandskänslan som lätt infinner sig när man försöker ta in detta ofantliga och galna land och göra det begripligt för sig. Hans stad på ca 700 000 invånare ligger några mil från den kinesiska gränsen, 8500 km öster om Moskva och 800 km från nästa större stad (Vladivostok). Det är helt galet. När han dessutom berättade att de har vilda tigrar i det området kände jag bara att allt var lite svårt att ta in. Här sitter en blond europé och pratar med mig och verkar ha hyfsat uppdaterade popkulturella referenser (efter någon sorts västerländs norm) och så bor han 30 km från Kina... Han berättade också att de hade haft en gayklubb i Chabarovsk, men att den hade stängt nu för alla puggor raggade ändå bara på nätet... Nu får jag sms från Sibirrien från honom där han berättar om sina dejtingäventyr i Sibirien.

På Greshniki var det trashigare, mindre helrör och champagneflaskor och mer uppenbar prostitution. Jag stod och pratade lite med en amerikansk daddy från Philly som var rysslandsfrälst. Det var kul. Ett tag. Den stora attraktionen på stället är annars en toalettstol inne på klubben som bara står där rätt upp och ner och som folk pissar i då och då för syns skull.

Bilden ovan är från Central Station. Jag har hittat den på nätet. Tyvärr hade jag inte råd att betala de hutlösa avgifterna för att få fotografera på stället. Det ni ser är ett av tre dansgolv. Go go-killarna såg ut ungefär som på bilden fast med Josephine-bananer runt midjan. Det var ju Tutti Frutti Night – och namnet förpliktigar. Stället var fyllt av den där sortens anemiskt snygga, märkesklädda kloner med fructisfrisyrer som befolkar puggställen från Warszawa till Prag, Kiev och Talinn. De är glada, dansar mycket och dricker sprit på dricksglas. De är ju inga cutting edge trendsättande klubbkids på något sätt. Men de får Lino att kännas som en mycket, mycket avlägsen avkrok av världen...