Har precis läst det mesta jag vill läsa i nya numret av New York Review of Books och kom att fascineras av två artiklar from the gay angle. Först var det en recension av Barbara Ehrenreichs (Nickled and dimed) nya bok Dancing in the streets: A history of collective joy.
Det var väldigt mycket Dionysos vilket säkert gör alla Paglianer glada, men det som fascinerade mig mest var att den gav en implicit förklaring till varför bögar dansar i grupp. Boken handlar nämligen om att dansa tillsammans, varför människor gör det, varför människor alltid har gjort det och gör det över hela världen.
Kollektiv glädje binder samman gruppen, slätar över svårigheter och olikheter och det skulle kunna förklara varför bögar samlades i discon och varför discon handlade så mycket om att vara glada trots att livet var skit och männen man blev kär i alltid visade sig vara skitstövlar. Det är också intressant att kraften till motstånd kom i samband med att man dansade tillsammans, men det är möjligt att man inte ska dra för stora växlar på det. Correlation does not imply causation.
Samtidigt: varför dansade inte lesbiska tillsammans? Eller såg det bara annorlunda ut? Blev de extatiska på rockkonserter? Eller var det den feministiska rörelsen som sög upp dem så att de uppnådde samma effekter i demonstrationer och liknande tillställningar?
(Man kan också fundera kring betydelsen av Pride-paraden för gruppens sammanhållning. Men jag tror att Ehrenreich skulle se den som alltför kommersialiserad i dag, den handlar inte om extas längre.)
Den andra artikeln som jag med glädje läste med gayglasögon var så klart essän om Pasolini. Min första betalda artikel (för Bibel) handlade om Pasolini som modeikon, men den handlade inte så mycket om kläder – jag skrev mer om att han var en modeikon för att han alltid gick mot strömmen även när strömmen var en liten grupp. Länge hade jag det som mitt ledmotiv. Det fanns inget som störde mig mer än konsensus. Och jag tyckte verkligen att opposition var den enda möjliga hållningen. Så när jag nu läste om Pasolini började jag fundera på om jag förlorat det där, om jag en gång var radikal och nu inte är det längre.
Mitt svar på den frågan är nog rätt komplicerat. Jag tror att jag i många fall är lika motvalls som jag alltid varit, men förr var min radikalitet enkel och naiv, det var radikala klichéer.
Pasolini var emot abort, han gillade inte den sexuella revolutionen, men hatade också kapitalismen och konsumismen, körde omkring i en lyxig sportbil, var kommunist, uteslöts som kommunist, gjorde film av Matteusevangeliet som hyllades av katolska kyrkan, och döpte sin första kolumn för Corriere della Sera till Mot långt hår.
Samtidigt kan jag nu, år senare, inte annat än tänka att Pasolini var precis som alla andra. Hans ragazzi di vita, de romerska (och sedermera napoletanska) unga, fattiga killar som han gillade får mig att tänka att han precis som så många puggor idealiserade en typ av heterosexuell man, skild från honom själv, killar som inte visade tecken på puggighet. För vad menade han egentligen när han sa att han upplevde dem som mer sanna, äkta, inte förstörda av den västerländska kapitalismen? Var det inte bara intellektualiseringar, blå dunster i hans egna och alla andras ögon för att dölja den mer uppenbara sanningen: good old fashion fetischisering. Men jag kan förlåta honom för det. Här är trailern till Mamma Roma som en liten bonus.
