I Was Robbed By Two Men

Ärets bästa fitnessvideo! Om det är så här kul med friskis och svettis, så hoppar jag på direkt. Videon och estetiken påminner mig lite om min gamla video "Fashion Kills" - fast jag kunde aldrig uppnå den här briljansen! Njut!

Scener ur ett bögskap

Vi i Bögjävlar refererar ofta till filmen The Boys in the Band som vi alla sett på Rogers kopia inspelad på Kanal 5 med bisarra tv-avbrott för reklam för Kopparbergs med Ronny och Ragge. För den som inte känner till filmen: The Boys in the Band (eller Oss pojkar emellan som den hette på svenska) var off-Broadway pjäsen som blev Hollywoods första stora mainstreamsatsning på bögarna och regisserades av mannen som senare skulle göra Excorcisten och Cruising.

The Boys in the Band blev väldigt impopulär när puggor skulle bli starka, stolta, lyckliga och fina och var en av filmerna som fick sig en omgång i dokumentären The Celluloid Closet. På så sätt är den en relik som bögvärlden fortfarande inte har rehabiliterat – den finns konstigt nog fortfarande inte på DVD, men ska tydligen komma ut maj 2008.

Jag har en känsla av att den kommer få en viss upprättelse, även om den uppenbarligen är från en annan era (pjäsen hade premiär 1967, innan Stonewall). Samtidigt är det så mycket som är sig likt. För trots alla prajder och partnerskap och AIDS-kris och gud vet vad så känner man igen sig i fjolligheten, bitchigheten, hur puggor förändrar sina beteenden när den "strejta" mannen kommer till festen, hur enkelt den småelaka humorn och pikarna kan ändra mening när den glada och kamratliga stämningen försvinner ner i ett träsk av allvar.

Här är i alla fall ett klipp när min favoritkaraktär Harold, födelsedagsbarnet, gör entré. En del av mig skulle alltid vilja vara som Harold. Scenen är också en bra bild över hur det är när vi bögjävlar träffas alla på en gång.

Log Cabin-inlägget

En liten reklam i tunnelbanan upprör homosverige. Jag tänker inte uttala mig om den eller ens reaktionerna, min bögjävlarvana trogen föredrar jag att rikta blicken mot oss själva i stället.

Det främsta argumentet för homoäktenskap från svenska debattörer – som jag förstår det – är att alla borde vara lika inför lagen, att det handlar om jämlikhet och att det är en sorts diskriminering att utestänga homosexuella från äktenskapet. Och eftersom alla inklusive mördare, våldtäktsmän, män och kvinnor som har varit gifta tio gånger samt dem som slog sin förra partner får gifta sig tror jag vi kan konstatera att det är ett mycket starkt argument.

Men sen då? Är äktenskap för bögar något bra? Vill alla som propagerar för äktenskap också att homosexuella ska stadga sig i större utsträckning? Eller vill man bara ha vi ska ha möjligheten och tycker resten är oviktigt?

Det är kanske inte underligt men i alla fall intressant att det inte finns några svenska Andrew Sullivan eller Jonathan Rauch, två exempel från den amerikanska debatten där det finns en uppsjö tyckare och tänkare som slår ett slag för homoäktenskap för att de tror att det är bra för homosexuella (Rauch hävdar till och med att det bra för alla andra också).

Fast varför är det så? Varför finns det inga konservativa röster i det svenska gaylandet? Varför är det ingen som tycker att det vore bra om bögar gifte sig och blev monogama för att det statistiskt sätt för med sig bättre ekonomi, bättre hälsa, längre liv till exempel? Varför är det ingen som kritiserar bögvärldens promiskuitet och hävdar att det finns en stark koppling till dålig självkänsla och självdestruktivt beteende? Jag skulle önska att debatten mellan bögar var mer varierad, mer som den där regnbågen kanske. Det skulle vara berikande för alla eller?

Samtidigt kan jag tycka att hela idén med homoäktenskap är lite av en hägring. Vi har ju inte ens en diskussion om hur man ska få till en bra relation. Bögar är ju trots allt inte så bra på att ha långa förhållanden, även om det naturligtvis finns väldigt många undantag så tror jag (och nu pratar jag helt utan att ha vetenskapliga fakta så om någon har statistik, feel free to butt in) att procenten bögar som aldrig har haft ett förhållande som varat längre än ett år är väsentligt högre än hos heterosexuella män. Kan vi inte börja där? Vi snackar ofta om att vi inte har några positiva förebilder eller inte tillräckligt många, men ärligt talat är det verkligen där skon klämmer? Jag tycker vi kan börja här: är det inte så att bögar innerst inne tror att det är deras utseende som hjälper eller stjälper dem – att om de bara kunde bli lite snyggare, lite smalare, lite mer tränade, lite mindre fjolliga eller lite yngre så skulle de bli mer attraktiva och kunna träffa den rätte? Jag har bara en sak att säga: Eh.

Och nu... lite konstporr!

I går gick jag på den fantastiska utställningen Seduced: Art and Sex from Antiquity to Now på Barbican. Det var en ganska mastig utställning med många kroppar, kukar och fittor men man kände trots det att det kanske inte är så att det är för mycket sex i det offentliga rummet utan för lite. Det fanns en så otvungen lust i många verk och en sorts köttslig glädje löpte genom utställningen. Jag tycker att det är alltför sällan man ser något liknande i dagens bögkultur, men jag antar att Tom of Finland är ett exempel på något liknande, och varför inte kanske även en film som Shortbus.

Man känner nästan för att tvångskommendera hela den svenska bögvärlden att gå och se Seduced, jag tror att det skulle vara bra om lite mer av den där frigörelseandan kom tillbaka. Och jag tror också att det skulle vara intressant att försvara och förklara kopplingen mellan bögar och sex. Är det inte dags att prata om vad som är bra med den och berätta varför den finns där?

Well, innan jag blir helt Regina Lund här är det nog dags att jag slutar. I stället bjuder jag på lite konst:

The N-Word

Use Of 'N-Word' May End Porn Star's Career

Den här är så bra!

McDonna

Jag har inte sagt det på ett tag, ja kanske rent av fem minuter - så varför inte säga det en gång till? JAG HATAR MADONNA.
Så. Nu känns det genast bättre. Den här gången provocerades jag av en hemsk myspace profil, som en ännu hemskare pugga skapat. Jag tänker inte tråka er till tårar med alla banala statements människan kom med (Ibiza och gymet.. wow), men det som fick mig att spy var att han satt en bild på Madonna som sin huvudbild. Madonna och jag är ett liksom. Ett spädbarns syn på mamma är mer sofistikerad. Varför? Vad har Madonna gjort för att förtjäna alla dessa hjärndöda puggors blinda solidaritet? Ok, hon snodde litet grejer från puggkulturen för nästan tjugo år sen, när puggkultur fortfarande var intressant (innan alla upptäckte Ibiza, och vi fick leva med Housemixar från 95 i en evig helvetisk loop) - men sen då? Vad har Madonna gjort för oss? Jo, hon har gått med i en sekt som förkastar puggor. Great! Let's worship her!
Nu är inte jag den som är den. Att tanten har en komplicerad inställning till sina lojala puggfans är inte mitt största problem. Jag använder mest det som ett vapen. Madonna är ju inte den första av det slaget. Svunna tiders gayikon numero uno - Mae West, hade en högst förlegad syn på puggor. Hon såg oss som kvinnor i mäns kroppar, högst pitoreska varelser. När tant West strosade nerför gatan, brukade hon vinka om hon såg en fjolla. Som till barn ungefär. Och det förlåter jag helt, för Mae var ett sånt praktfreak. Totalt lost, och som bäst när hon som döv nittioåring propsade på att spela ung vamp, innan hon åkte hem till sitt ensamma gamla kyffe. Go Mae! Hollywoodlegenden Bette Davis hade en liknande syn på oss bajspackare, men hon var också en gayikon som förtjänade sin titel. En total häxa. Misantrop bortom ord. Great. Då är allt ok liksom, när man hyllas av freaksen och liksom är ett själv - medvetet eller ej. Att vara precis lika skruvad och sårbar som vi andra är alltid acceptabelt.

Men så återkommer vi till dagens gayikon, Tant Ciccone. Här har alla förlåtande freakdrag medvetet skalats bort, och hon har gjort allt för att bli normal. Genmanipulerad bourgeuois. Strategiskt normal. Hon gifter sig med vad hon uppfattar som en alfahane, går med i en böghatande sekt och spelar kärnfamilj. McDonna. Hon adopterar ju inte ens barn för att tillfredsställa ett riktigt behov av att hjälpa, utan praktiskt taget sliter svarta bebisar från sina pappor, för att visa vilken fin människa hon är. Neurotiskt oäkta. Finns det något tråkigare? Om det fanns någon välvilja kvar hos mig gentemot Madonna, så dog den när jag genomled hennes senaste kalkon, dokumentären "I Am Going To Tell You A Secret". Inte nog med att hon där visar sig vara helt urblåst och leverar hjärndöda pekoral om att "det skulle råda fred på jorden om barn bestämde" (please - det skulle vara konstant krig, get real) - hon begår den ultimata dödssynden. Hon är nämligen dötrist.
Men som sagt, jag är inte den som är den. Jag måste inte alltid vara motvallskärring, åh nej. Jag har liksom alla andra omvärderat Britney nu när hon är ett vrak. "Knarkande plufso fuckar sin karriär och vinner allas sympati". Fab! Brittan har gjort sin plikt som kändis, och gett alla något att vara paffa över. Nu behöver hon bara göra en låt med Amy Crackhouse, så får hon snart framsidan på i-D. Bästa PR-tricket för en dalande karriär, sedan Kylies cancer.

Så än finns det hopp för Madonna. Om nu t.ex Lourdes skulle få ätstörningar, göra en Victoria Sellers och börja hora i Hollywood för att slutligen skriva en bok om hur mycket stryk hon fått, och att mamma Ciccone tvingat henne att äta bajs... ja, då kanske jag förlåter allt. Då kanske jag till och med tycker att kärringen är gala. Först då kan jag äntligen stämma med i alla bögkörer som lovsjunger henne. "Okej då- hon är väl ett geni". Men tills dess sitter jag med armarna i kors, är bitterfittig och förstör för alla stackars Madonnafixerade bögar.
Nu skall jag gå och lägga mig, och tänka på hur mycket jag älskar Michael Jackson sedan han tappat näsan i en tolvårings famn, och kanske grubbla litet över Prince.. Han var ju som bäst när han flippade och döpte om sig till en hieroglyf.. Men har inte han repat sig på sistone? Liksom kravlat sig upp ur ruinen, och känns litet väl lyckad och stabil igen.. hmmmmmmmmmmmm

The Saddest Beard in the World

Alltså, jag vet att det är typ jag och Bergqvist mot världen, men jag gillar verkligen inte Antony. Jag har inget emot wuss folk, har nog ätit mjukglass och gråtit till både In Gowan Ring och Beirut. Hur som helst är jag beredd att ompröva min ställning i frågan efter att ha sett hur hans fanboys ser ut. Vore jag bara snäppet mer tysk ohämmad skulle jag nog brista ut i ett woof.

Kill Kill Kill

Jag förstår alla som vill döda bögar när jag tar del av franska Youtubefenomenet Pedj & Kelly. Sjukt nog så kallar de sig strejta (my ass). Vi lever i sjukt bibliska tider, och botten är nådd. Romarrikets sista dagar var ingenting jämfört med idag. Jordens undergång är nära. Goodbye cruel world...

From Russia with Love

Men inte hinner jag kolla igenom mina födelsedagspresenter inte för nu sitter jag snart på ett plan över finska viken och rapporterar till er från puggorna i Novgorod och S:t Petersburg.

Ikväll hade vi ett samtal om den gamle Thorsten Jonsson på vår litterära salong på Modernista och jag vet att man inte ska hobbypsykologisera, men var inte hans homofobi lite av det där smygisslaget? Alla hans kvinnor är en femme fatale ur en serietidning eller noir film och han verkar så mån om den manliga vänskapen... och det är något mer, lite svårt att sätta fingret på. Jag vet, jag vet... ni tror jag vädrar puggor överallt, men det var länge sedan jag var så frapperad. Här kan ni för övrigt se en bild på honom.

Q: Vad ger man puggan som har allt?

A: Porr!

Därför får Stefan, som idag firar sin 23-årsdag på Modernistas märkliga kontor (de har en sorts vallgrav i mitten av lokalen), ett paket med Pure från Cazzo, Nailed från Mustang och My Own Private Cracka Ho från Black Sugar inslagna i aluminiumfolie av mig om ett par timmar. Det rör sig om bättre begagnade presenter från min korta period som porrblogggare, (jag är pank och arbetslös, OK?) och jag har sett alla tre. Av Pure minns jag inte så mycket. Det är en av Cazzos snällare produktioner och jag har för mig att den handlar om ett par som går skilda vägar på en sexklubb och träffar en massa halvspännande pseudoskins som utför sexuella tjänster. Nailed vill jag minnas var riktigt bra. Brendan Davies som pryder omslaget ser ut som en blandning av Keller och Beecher från Oz och historien är så där lagom porrklyschig, typ, orgier på bilverkstaden, poliser kommer dit, mer orgier följer, ja ni fattar. Men självklart är det My Own Private Cracka Ho som är juvelen i samlingen. Filmen är helt klart så där men fatta vilken bra spoof-titel. Sen är det kul att rollistan lyder "Julius, Mr Saki, Jerome Fire, Ass Professor and Cuban Redd as the cracka ho". Undrar om det är bra eller dåligt på ett porr-cv att spela "the cracka ho"? En annan rolig grej är att jag upptäckte, när jag flyttade omslaget till ett fodral som var lite helare att Black Sugar på insidan av detta gör reklam för sin nya titel. Vad den heter: White Men Get Jumped.

Vi väntar oss givetvis omdömen från Stefan om dessa titlar inom en snar framtid.

Petter "Pretto" Wallenberg

När jag egentligen borde jobba, brukar jag googla nonsens - ni vet, jag knapprar in ordet "harlequin baby" (prova), någon nittiotalskändis, skolkamrat eller mitt eget namn och ser vad som kommer upp. Den här gången fick jag en chans att litet fördröjt se reaktionerna på min debattartikel i Aftonbladet för ett par månader sedan. Jag orkar inte älta om den, men eftersvallet är fantastiskt.
Ok, för er som hade bättre saker för er under Pride, så måste jag kanske förklara att artikeln var ett öppet brev till Glenn Hysén, inför hans Pridetal. Glenn hade ju sagt att han inte "hade någon aning" om vad han skulle tala om, så jag gav honom lite tips. Tja varför inte snacka om bögen han slagit ned för några år sedan? Inte nog med att Glenn ignorerade incidenten - Pride visste inte ens om det när de bokade honom. När sen Glenn blev tillfågad, viftade han bort det hela med att "den jävel måste varit sjuk i huvet - Jonas Gardell skulle nog inte göra så!" Hehe.. Glenn har nog inte träffat Jonas på SLM..
Men nu handlade artikeln inte om Glenn som person, han är totalt irrelevant. Visst, säkert en hygglig prick, varken fiende eller hjälte - bara en vanlig medelmåtta. Förutom att han är bra på att sparka boll, men det finns det ju bögar som är också. Kan inte de tala istället?
Min kritik var såklart mot Pride, som inte ens gjort sin research när de bokat honom, "Va, har han knackat bög? Det visste vi inte..!"
Om det varit en medveten strategi för att snacka om reaktioner, gränser, våldsbrott etc, så hade det varit fab! Men det var det ju inte, utan istället luktade det litet pinsam offermentalitet. Så här undrade jag i Aftonbladet:
"Varför tillfrågade man då dig från början? Var det bara för att få bekräftelse från heteromannen, den stora fotbollslegenden – att vi är ok? Att alla bögar inte är ”sjuka jävlar” som drar skam över sin grupp, utan nu har vi minsann blivit accepterade när Glenn Hysén välsignar oss.
Det duger inte. Jag trodde vi rört oss vidare. Jag vill inte ha en festival som ber om acceptans, hur futtig denna än må vara!"

Kalabalik utbröt! Någon som heter Anderz Hjelmberg intygade at Glenn visst "accepterar homosexuella" och är den som i deras umgänge faktiskt "kramas mest". Han tillade att han under talet skulle "stå i lackdress så långt fram jag kan och jubla högt"! Ok.. Jag säger som min homegirl New York i dokusåpan "Flavour Of Love" - "these bitches are so stupid I only have to dig the hole and they fall into it.."
Snabbt lyckades Glenns spökskrivare fixa ett rörande tal, och rädda den pinsamma situationen (jag kan se framför mig Glenns pr som diplomatiskt säger: "nja, nu tror jag vi använder andra nyckelord än 'sjuk jävel'.."), och Pride låtsades att de bokat honom för att belysa den här frågan.
Döm om min förvåning, när det inte damp ned något tackkort från varken Pride eller Hysén, trots att jag räddade deras oigenomtänkta blunder, så jag avslutade Pride med att hoppa in i vipbåset och dricka all champagne, inför en och annan isig blick. Skål! Hick! Därmed lade jag radikalhatten på hyllan för denna gång, och glömde hela grejen.

Tills idag när jag såg hur jag rört om i varenda liten bloggkittel därute. Petter "Pretto" Wallenberg var ett smeknamn som jag tyckte var ascoolt - fast det bästa var när någon beskrev mig lite nedsättande som "riksbög". Ha! I´ve made it! Nu skulle mamma blivit stolt, det är ju nästan som att bli Jonas Gardell!

Jag förundrades mest över att alla strejta män blev så arga att jag dissade idéen om Glenn som Pridetalare. Det verkade som om jag begått helgerån att vilja neka honom den äran. Men hallå, de talar ju överallt annars, måste de babbla även på Pride? En bloggare Edwertz undrade om Pride minsann inte skulle stå för tolerans och förstående, och menade att stackars Glenn nu var utfryst. Tillåt mig gapskratta.
Jag bara undrar, vill ni så gärna vara med på Pride? Så jävla kul är det faktiskt inte. Ni kan jättegärna få ta över bögvärlden, om ni vill. Take it, it's yours. Jag donerar den härmed till er. Ni får ta över all pissig musik, och allt trauma. Men om ni verkligen vill ha kakan, så kan ni inte bara plocka russinen. Ack nej, ska ni vara med så får ni stå ut med bra mycket mer än litet tafs på toa..

Jag avslutar med mina favoritmeningar från någon som snott Daniel Björks smeknamn, alltså "mediahoran":

"Petter Wallenberg är totalt jävla dum i huvudet. Stöter ni på honom på en offentlig toalett se då till att ta den idioten ordentligt mellan benen!"

I wish. Jag längtar och trängtar.

Anonymisering revisited

Ibland kan jag bli så trött på att ha något att säga om puggor. Eller snarare, jag känner att jag har sagt det förut. Det känns som om jag ältar samma saker om och om igen.

När jag skrev mitt kapitel till bögvärlden fanns det en poäng i att utveckla anonymiseringstanken fullt ut. Tydligen var det ändå inte tillräckligt eftersom så många har uppfattat det som om jag pratar om en stil. Men anonymisering är inte en stil, det är något som ligger under eller över eller bortom stilen. Det är en strategi, en kompromiss vars yttersta uttryck är vit t-shirt, jeans och kort hår. Anonymiseringen påverkar över alla stilgränser och handlar i grunden om att gömma puggan.

Men det ska sägas att jag är oerhört fascinerad av kombinationen mode och bögar. Det snackas ju mycket om att bögar ligger bakom att kvinnliga modeller är så smala (för att de vill att de ska se ut som pojkar) något jag tror är helt fel.

Däremot finns det en intressant diskussion kring hur homosexuella designers idéer om män och manlighet påverkar herrmodet. För helt plötsligt måste de sätta in sig själva i ekvationen. Och då blir mode politik. Ska de göra något som känns bögigt eller något som är straight? Vilka män ska vara deras muser? Vilka ikoner utgöra deras inspiration? Vilka subkulturer?

I stället för att börja svara på de frågorna ger jag er Bernhard Willhelms bilder från hans nya kollektion med franska porrskådisen François Sagat som modell. De hör ju ihop kan man säga...

Truman – the true man

Amos Oz hävdar ju att humor och nyfikenhet är de enda motemedlen mot fanatism – tänkte jag när jag såg att Susanna Popova hade skrivit en hyllning till Truman Capote i dagens SvD. Så rustad med lite uppbådad nyfikenhet och humor gav jag mig i kast med krönikan och upptäckte till mitt förtret att Oz kanske har rätt. Popova har skrivit ett litet bögjävlarmanifest i miniformat. Hennes definition av straight acting må vara lite oprecis, men i övrigt:

"Straight acting betyder idag att inte visa att man är bög. Jag tror inte Truman Capote skulle ha förstått begreppet. Eller – inte skulle velat förstå. Han uttryckte ständigt vem han var, också den som mot slutet blev beroende av piller och drinkar. Han gav aldrig uttryck för tanken på att hålla undan den personlighet han gjort så mycket för att få syn på, och som det krävde sånt mod att vara.

Han kallades slug, lömsk och farlig. Men han kallades inte korkad, feg eller en usel skribent. Eller straight, för den delen. Vilket fortfarande gör både honom och hans författarskap sällsynta. I en värld där alla älskar kopian. Och vill vara lika varann."

Man kan hitta bundsförvanter i de mest skilda läger och komma på sig själv med att blogga om Popova i två inlägg på rad...

Lieber Deutsch

Jag befinner mig i Berlin och har precis klarat av första provdagen på Goethe Institutet. Folk frågar ibland varför jag vill lära mig tyska.
Det här är skälet.

Bög & Bibliotek

Så var den årliga bokorgien över i Göteborg och kulturetablissemanget har återvänt till Stockholm. Höjdpunkterna var så klart Kristi Brud (utgiven på Bert Karlssons förlag "Heja Sverige") och Björn Ranelid (aktuell med sin bok "Öppet brev till George W Bush") – två mycket besläktade fenomen. På torsdagskvällen tog min vän Annina med mig på Natur & Kulturs fest på Storan. Där kryllade det av puggor som verkar ha tagit över förlaget helt och hållet. Vilket så klart är helt fantastiskt, men även har sina konsekvenser: på övervåningen fick vi stå ut med väl valda delar av My Fair Lady från Göteborgsoperan och på nedervåningen var det kareoke med Dolly Parton- och Soft Cell-låtar. Jag kan se framför mig hur puggorna satt och spånade fram det hela. Men i ljuset av övrig förnedring var underhållningen peanuts: tyvärr var den utlovade gratismaten slut på fem minuter trots att jag kom med samma buss som Maria Schottenius. Vi fick se en förvånansvärt behärskad Bindefeldt krafsa bland oliverna i botten på de tomma faten. Svenskans kulturredaktion lämnade festen i vredesmod. Den stora behållningen var kulturpuggorna Bo Löfvendahl och Ingemar Fasth som räddade tillställningen för min del.

Natten mot lördag hade vi på Modernista vår dekadenta fest i sviten på Gothia Towers fram till morgonen. Det gick åt lådor med bubbel och bubbelpoolen var ständigt full av folk (om man nu kan kalla Helena Sandström, Fabian Kastner eller Tobias Dunér Axelsson för folk...). Eftersom det var jag som hade skickat inbjudningarna var det förstås mest fabulösa flator och inte så många puggor... (Daniel Björk och nämnde Löfvendahl tillhörde de mer prominenta).

Spaningen för i år på puggfronten var att bögkultur nu mera är en del av tantunderhållningen på Internationella torget mellan proggmusiker, munkar från Burma och afrikanska trummare. Torsdagen bjöd på estnisk dragshow med en old school-druga som sjöng gamla Dietrich-hits. Tyvärr var det ganska förutsägbart, men kulturtanterna stod där med sina tygkassar och zebraörhängen och rörde sig glatt och entusiastiskt till låtarna. Drag är helt enkelt den nya samban.

Jag missade när den store snuskintroduktören och poeten Carl-Michael Edenborg talade erotisk litteratur med förläggarpuggan Kristoffer Lind (som simultankramades med Susanna Popova och Dilbas ex Martin-what's-his-name i Gothia-lobbyn), men jag var så trött efter svitfesten att det inte gick att pricka in alla höjdpunkter. Efter att ha sett Kristi Brud (och Björn Ranelid) kändes inget viktigt längre. Intressant var också att Bonniers hade gömt Maja Lundgren längst ner på en avsides bokhylla i sin monter medan Ranelid fick breda ut sig med Lars Danielsson på första parkett.

Under hemresan läste jag boken Könskriget med mycket blandade känslor. Mer om det vid tillfälle.