Äckel!

Nu på lördag är det dags för nästa dos av hyllningen till allt trasigt och knasigt, Klubb Mums Mums! Den här gången ska vi ge Filmfestivalen ett punkigt slut och bigga upp min favoritregissör (förutom Micke Eklöf förstås) John Waters!
Kvällen börjar med att vi visar hans film från 1974, "Female Trouble" och gästerna erbjuds sedan att få sina privata delar stylade av vår egen fashionista supreme Martin "Grisa" Bergström, och fotade för en superhemlig ny tidning av delar ur Bögjävlar!
Till underhållning bjuder vi på Svina Nightingales avant gardistiska pantomimversion av "Serial Mom" som utlovar våld och godisregn, och sedan iträder jag Divines roll som Dawn Davenport i "Female Trouble", och ger er en fullspäckad show där jag inte bara välter julgranar, stryper min dotter och skjuter publiken utan också grillas i elektriska stolen! Nästan lika kul som en kväll på Lino med andra ord.
Som om allt detta inte vore nog, så uppmanar vi er att klä ut er till er favoritkaraktär ur John Waters värld, och komma och tävla i Mums Mums John Waters Look-a-like-tävling 2008! Kom som hummern i "Multiple Maniacs", Traci Lords i "Cry Baby" eller varför inte hunden i "Pink Flamingos"? Som alltid uppmanar vi er att tolka fritt och om du vill komma som någon som ännu inte är men borde vara med i John Waters värld - go for it!

Soundtrack för kvällen är HI-NRG och Rockabilly!

Mums Mums presenterar:
Äckel! En hyllning till John Waters

Datum: lördag 29:e november, 21 - 01  
Plats: Judy´s, Närkesgatan 8 (bredvid/under Roxy)
T-bana: Medborgarplatsen eller Skanstull

På bilden: Petter Wallenberg som Divine
Foto: Mathias Sterner

En outforskad pugga

Petters födelsedagsfirande blir oväntat illustration till en c-uppsats om queer estetik. Ett meddelande damp plötsligt ner i inkorgen på facebook: 

Hej, jag ska presentera mitt forskningsprojekt om queer estetik på C-nivån i modevetenskap vid Stockholms universitet i början av december och söker efter bilder av tunnelbaneliv. Fann av en slump bilder som är lämpliga via vår gemensamem bekant NN, och undrar nu hur du (samt de bilden föreställer) ställer dig till att jag använder bilden vid föreläsningstillfället. Det är inför ett slutet sällskap på cirka tjugo studenter, personerna på bilden kommer inte att namnges, istället använder jag bilden för att illustrera en poäng kring kontext och sociala rum. Föreläsningen är i början av december och bilden kommer inte användas senare i andra sammanhang. Hoppas allt är bra med dig, förresten. Själv har jag det väl rätt fint, antar jag. /NN (in disguise här på fejsbok). 

Vad ska jag säga? En kväll med Mums Mums-gänget innehåller material till tio c-uppsatser...

PS Helsingin Sanomat citerade tydligen min Muminkrönika i helgen. Så nu är debatten i gång i både Norge och Finland.

Kolla på Arthur på filmfestivalen

En bra idé för alla som vurmar om sin homohistoria och gamla bortglömda pugghjältar är att gå och se Wild Combination om Arthur Russell på Stockholms Filmfestival (filmen har iofs redan kommit ut på dvd i storbritannien så kommer man inte iväg kan man ju alltid beställa den på amazon). Här är ett smakprov, med bland annat Arthurs pojkvän (och musa) Tom samt det svenska fanet Jens Lekman:

Filmen är en okej första introduktion till mannen, buddhisten, celloisten och discostjärnan. Men också en del av återupptäckandet av storheten hos den försvunna aids-generationen. Regissören Matt Wolf intervjuas dessutom i
fredagens Kino (gissa av vem). Och här kommer ett bonustrack med Arthur himself:

Vår Bästa Tid Är Nu

En äldre pugga i London sade en gång till mig: "When queens get old they start wearing comfortable clothes and listen to showtunes.."
Jag fyllde nyligen trettioett år, och min fantastiska granne och vän Roberto tog ut mig och firade att vi inte längre behöver spela unga. Vi såg den legendariska gamla fjollmusikalen La Cage Aux Folles på The Playhouse Theatre i London. Det är en old school fars om en dragqueenklubb på rivieran som drivs av bögparet Renato och Albin, den senare är också showens stora stjärna Sza Sza. Peruker åker på och av, och skämten är på buskisnivå, men jag kunde inte hålla mig när ensemblen till slut brister ut i "The Best Of Times Is Now" (för oss mer känd som Jan Malmsjös "Vår Bästa Tid Är Nu"). Jag blev helt rörd.
I dessa tider av debatt kring samkönade äktenskap har alla lärt sig att två "vanliga" killar gifter sig. Båda i frack. Filmen Patrik 1.5 har i Sverige visat hur två helt "vanliga" killar minsann är ihop, och man hör oftast bögar klaga om att de minsann bara är (eller vill ha) en "vanlig kille" och inte som alla Schlager/Patricia/Pridefjollor. Jag var på en dejt för några veckor sedan med en kille som tyckte att bögar skulle sluta sticka ut så mycket, eftersom det kunde reta homofoba strejta. Jag föreslog att fjollorna bara skulle lära sig slåss helt enkelt. Som ni säkert förstår blev inte den dejten så långlivad.. Vad jag försöker säga är att det är så tråkigt med all normativitetshets. Hur vanlig måste man vara?
Visst är det förlegat att bögar ska efterapa det straighta samhällets könsroller, där partners bara kan vara man eller kvinna. Och just det kritiserade homoaktivister La cage Aux Folles för när den kom. Men jag tyckte det var så fint att Renato lät Albin vara lite som han var. Eller ganska mycket som han var.. Ingen hets kring att vara straightacting där inte. Och jag tittade mig runt i teatern och såg bara glada gamla tanter och fjolliga bögpar överallt. Och jag tyckte det var så skönt att slippa vanlighetshetsen. Straight acting- fascismen. Det fick mig att tänka på vad alla smygbögar sade till legendariske författaren och megafjollan Quentin Crisp, medan de stötte bort honom från hemliga bögklubbar på femtiotalet: "You ruin it for all of us.."
Efter föreställningen avslutade jag och Roberto kvällen i samma old schoolmanér som den påbörjats. Klubb? Glöm det, vi satt fulla och skrålade i en fransk restaurang. Den avdankade gamla puggan vid pianot muttrade något om gamla tider, och vi skålade och önskade gång på gång "Vår Bästa Tid Är Nu.."

Organiskt om bögparker

Eftersom det förra inlägget organiskt gick över till att handla om bögparker tänkte jag bara säga att det är spännnade att se att alla verkar bli så tagna av romanen Lubiewo (i går pratade Eli Levén och jag om den på Hallongrottan till exempel). Den sätter i gång ett ärligt och spännande samtal om ursprunget till vår moderna bögidentitet och hur den en gång uppstod ur den gamla fjollkulturens aska. Vad är vunnet? Vad har gått förlorat? Hur mycket har förändrats? I takt med att allt fler kastar sig över boken hoppas jag att detta blir vinterns stora bögsamtalsämne. Det här är givetvis bara en bonus. Läsupplevelsen är den stora behållningen. Nu sällar sig även Expressen till hyllningarna!

Låt tistlarna brinna!

Svenskan höjer Lubiewo till skyarna!

I dag utgjuter jag mina känslor i muminfrågan i Aftonbladet. På samma uppslag försvarar även Åsa Petersen Inti Chavez Perez mot Neo:s Per Gudmundson som nedvärderat Pittstim-antologin genom att reducera den till ett lockbete som man vill ragga tjejer med. Åsa påpekar för den illa påläste Per att Inti faktiskt är queer. Men verkligheten är ännu mer sammansatt än så än så eftersom Intis queer verkar vara av det där postmoderna slaget som gör att man är det mer i teorin och egentligen mest har flickvänner. Ja, den här typen av debatter är allt svårare att hålla utan att snärja in sig i omöjliga tistlar och giftiga murgrönor. Självfallet ska ingen behöva bevisa hur queer eller straight någon är. Och självfallet är allas privatliv deras ensak. Och många är bisexuella. Men samtidigt har Per Gudmundson mer på fötterna än Åsa Petersen och man kan undra om det nya tjejraggningsknepet egentligen inte är att vara queer. Bland bögar har etiketterna straight eller bisexuell alltid varit en smart raggningsstrategi. Inti beskyllde en gång Bögjävlar för att ha "stulit" en svart kultur när vi anordnade Vogue-balen (i tidningen Kom ut). Jag tycker att han är varmt välkommen att låna friskt ur bögkulturen. Även om syftet mest är att ragga brudar.

Veckans finaste

Muminromantik

Önskemuggen

Jag undrar också varför Arabia aldrig gjort en mugg med den här illustrationen. Det är ju trots allt den mest emblematiska bilden av hela Mumindalen och kanske den finaste bilden av kärlek jag känner till... Isen lossar, fågelsträck i skyn och Snusmumriken återvänder från sina polyamorösa sidospår till ett längtande Mumintroll... De möts på bron och betraktar isflaken tätt intill varandra i tystnad.

Storm i en muminmugg

Heterofieringen av Mumindalens porslinsförråd fortsätter med klumpiga och leriga elefantfötter. För några år sedan släppte Arabia den rosa muminmuggen där Snorkfröken och Mumintrollet såldes in som ett förälskat heteropar (Kärlek hette den till råga på allt). Nu kommer ytterligare en heteroinriktad mugg – Vinterbrasa. Detta trots att jag redan har rett ut begreppen en gång för alla i ett samtal med Annika Lantz i P3 för två år sedan...

Snorkfröken är en tvättäkta faghag som Mumintrollet ömsom tolererar, ömsom himlar med ögonen över. Hon kanske är lite kär i Mumintrollet, men det gör henne ju bara ännu mer arketypisk i faghagrollen. Mumintrollets egentliga kärlek är självklart Snusmumriken. Som all stor kärlek är relationen inte helt lätt. Snusmumriken är ju relationsanarkist medan Mumintrollet är en ganska traditionellt monogam romantiker. Skillnaden sätter deras kärlek på prov. Mumintrollet är dessutom en sån som gillar att prata och ha långa metadiskussioner, medan snusmumriken anlagt en mer butch och stram hållning till kommunikation. Men eftersom relationer kräver inslag av kompromisser lugnar Snusmumriken ständigt Mumintrollet i de brev som han skriver på hösten innan han ger sig av och trollen går i vinteride (hur går det ihop med vinterbrasor, för övrigt...). Mumintrollet får lära sig att tygla sin tvåsamma längtan och svartsjuka och Snusmumriken får då och då ge Mumintrollet lite bekräftelse. Och det gör han ju – han återvänder alltid på våren med nya äventyr att berätta om.

Arabia verker inte kunna låta Mumindalen vara som den är: allt annat än allahjärtansdagstraight... Sorgligt tycker jag och väljer att dricka mitt te ur muggen med Hemulen (botanikern som går omkring i sin mosters klänning)... Jag hoppas att Tove inte är alltför upprörd där på hinsidan och hoppas att den för övrigt snarare liknar spöksidan (som hon kallade sina lesbiska upplevelser) än den heterofierade Mumindal vi tvingas utstå här bland de levande... Jag känner mig kränkt (säger jag och läppjar mer te ur en muminmugg med upprört darrande hand)!

Smolken i bägaren

Jag tror fortfarande att bögar ska vara lite bättre, lite snällare, lite smartare och mindre fördomsfulla än resten av befolkningen. Men det verkar som om jag har fel.

I efterspelet till förbudet av gay marriage i Kalifornien har gaysamhället vänt sig mot den svarta befolkningen och anklagar dem för att ha påverkat resultatet av hela omröstningen med sin homofobi. Och i stället för att bli en diskussion om ras och sexualitet och det verkliga problemet med hur homofobi hos den svarta befolkningen först och främst drabbar svarta bögar och lesbiska urartar det hela i rasism.

QX rapporterar från protesterna mot mormonkyrkan i West Hollywood, och upprörs över polisbrutalitet utan att ens nämna de antisvarta stämningar som svallat höga sedan i tisdags. Och personligen blir jag mer illa berörd när sådana här scener utspelar sig:

It was like being at a klan rally except the klansmen were wearing Abercrombie polos and Birkenstocks. YOU NIGGER, one man shouted at men. If your people want to call me a FAGGOT, I will call you a nigger. Someone else said same thing to me on the next block near the temple...me and my friend were walking, he is also gay but Korean, and a young WeHo clone said after last night the niggers better not come to West Hollywood if they knew what was BEST for them.

Jag menar, allvarligt?

(Bild av Sylvester, en av typ tre öppna svarta homosexuella i USA. Hm... kanske dags för den där gayrapparen att komma ut nu.)

Bögarnas Decamerone i pressen

Nu har de första recensionerna av Michał Witkowskis Lubiewo börjat dyka upp i pressen (Boken finns i handeln och kan även köpas på nätet). Ni kan läsa hyllningarna i Aftonbladet, Hufvudstadsbladet och Norrköpings Tidningar här.

I Borås tidning i dag kommer Per-Axel Svensson med en besynnerlig fundering om varför man som straight kan bli så fascinerad av "gayromaner" – vilket han tydligen blir. Ja, jag kan lugna recensenten med att även jag brukar fascineras av en och annan straight roman. Det måste vara ett ganska utbrett fenomen det där med att fascineras av romaner som inte är skrivna av en själv eller sådana som liknar en på pricken. Hur som helst ser jag den västsvenske kritikern som en frände eftersom han använder ord som "sodomi":

Ska man då läsa dessa gradvis hoppfullare skrönor, för skrönor det är det väl, som en parabel över det moderna Polens första stapplande steg in i ett Västeuropeiskt 2000-tal? Ja, jag vet inte, men läst på det sättet blir den här romanen en av de mest hisnande samhällskommentarer som sannolikt skrivits. Är allt detta däremot hedonism, eller sodomi rakt av, ja, då kan vi förpassa Burroughs, Genet och lädergrabbarna till barnboksavdelningen på våra bibliotek.

Efter den hyllningen är jag beredd att ge honom min snökula med utmärkelsen "Årets bögjävel".

(Bilden kommer från Witkowskis privata samling och föreställer en av de beskrivna pissoarerna i Wrocław).