The Day Has Come

Det damp ned ett email med en anmälan till vår Vogue-bal. Personen hade sett ett gäng ungdomar vogue'a i en park, och undrat vad de höll på med. 'Vi övar till Bögjävlarnas Vogue-bal'.
Jag blev rörd. Det var precis som den anekdot min flatgudinna Jennie Livingston berättar om hur hennes mästerverk 'Paris Is Burning' blev till. För de som fortfarande inte sett denna legendariska dokumentär om åttiotalets Vogue-baler, vill jag bara säga en sak: Shame On You! Alla puggor, flator, transor och inbetweenies bör ha filmen som sin basic ABC! Hursomhelst så snubblade Jennie Livingston en dag på ett ungdomsgäng i Union Square Park i New York, som övade en konstig ny dans. Jennie blev fascinerad, och introducerades till Willi Ninja, kungen av Vogue - och började filma rörelsen. Resultatet är ett bitterljuv livsbejakande stycke historia, en berättelse om utanförskap och drömmar i en svunnen tid. Så mycket mer än bara en dans - ett politiskt skådespel, observation av samhällets roller! Nu tjugo år senare hyllar vi fenomenet, och responsen är enorm! Willi Ninja will smile down on us from a cloud..
För alla som inte sytt paljetter på sina outfits hela natten, så talar jag om Vogue i Morgonpasset i P3 idag. Annars ses vi på balen ikväll!

Mediefestival

Ni som (frivilligt eller ofrivilligt) följer oss Bögjävlar har fattat att vi inte riktigt kan låta en vecka gå utan att göra vår röst hörd i olika medier. Det är inte helt lätt att föra fram vårt budskap eftersom medierna har sin bild av vad det är vi försöker säga och vill gärna få allt till att bli en attack på schlager eller radhushomos eller Pride. Särskilt journalister som är lite homo brukar tycka denna vinkeln är intressantast. Här nedan kommer dagens skörd. Ni kan se hur vi har klarat oss denna gång.

I dag har Tomas skrivit en debattartikel i Expressen och Petter en i Aftonbladet, Roger satt i SVT Morgon och försökte ta så lite plats som möjligt eftersom det skulle handla om lesbiska och varför de får så lite plats och då bjöd man in en bögjävel som tog plats i soffan... Hur som helst kan ni även se mig och Roger och läsa en intervju med oss Metro. Ni kan också läsa min artikel om vogueing på qx.se. Sen utgår DN:s ledare från vår bok i dag också (de använder oss som avstamp för att heterosverige ska få slå sig för bröstet och stolt konstatera hur toleranta de är... att DN är lite självgoda visste vi, men detta?)

Anmälningarna har strömmat in till Vogue-balen i morgon. Jag uppmanar alla tävlande att komma innan 22.00. Ni står på tävlingslistan. Ni andra – kom så tidigt som möjligt. Kampen om äran och berömmelsen börjar ca 23.15. Dörrarna till Debaser Slussen slår upp 22.00. Man kan hänga på låset, ta sin stämpel och sätta sig på uteserveringen med en öl så är man säker på att komma in.

Foto: Urban Brådhe/Metro

No More Sex

I vår bok Bögjävlar ojar jag mig över att jag aldrig får ligga i Sverige, och Daniel säger att det är på grund av mina konstiga kepsar. Nu är det carved in stone, definitivt och slut - jag kommer aldrig mer få ligga i Sverige. I DN på stan intervjuar Kristoffer Poppius mig om vår Voguebal - och texten illustreras med en bild av mig från en engelsk vogue-bal. I rosa peruk och typ tre hattar. Goodbye ligg! Men vad offrar man inte för konsten? En bal på debaser kan ju vara alldeles Fierce! Jag mc:ar och leder evenemanget under mitt alter ego Baddlover, och kommer uppträda med min låt ¨Not Shady, Just Fierce¨. För alla invigda Vogue-freaks kommer jag också spela mitt samarbete med the legendary Octavia Saint Laurent från Paris Is Burning - ¨Be Somebody¨.
Balen kommer bli sjukt fet, och spänningen mellan de anmälda husen är mentalt störd! Work! The catwalk is gonna burn! Pussies will be sore, and the shade will be everywhere! Ovah! Om du vill vara med och tävla, get in touch!
Get your booty on the floor tonight, make my day!
Jag kommer förstås ha på mig min rosa peruk igen. Tänk på mig när ni ligger - och kom ihåg vad jag offrar för att servera er litet fierceness!

TILL ALLA SOM UNDRAR OM DET ÄR FÖR SENT ATT ANMÄLA SIG TILL TÄVLINGEN - DET ÄR ALDRIG FÖR SENT! NI KAN ANMÄLA ER ÄNDA FRAM TILL TÄVLINGEN BÖRJAR!

STHLM IS BURNING
Bögjävlarnas vogue-bal
Debaser Slussen, Karl Johans Torg 1, Stockholm
Tisdagen den 31:a juli, kl 22-03, 50 kronor i dörren, åldersgräns 18 år.

Deep in Vogue

Som uppladning inför vår fest på tisdag tycker jag ni ska kolla på Malcolm McLarens fabulösa video till låten Deep in Vogue med den legendariska voguearen Willi Ninja (rest in peace!). Learn it and learn it well och kom och visa dina moves på tisdag. Läs tävlingsreglerna och gör din anmälan här.

Hornstull Mon Amour

I går var det smygläsning av nya numret av Komuttan (som vi Bögjävlar kärleksfullt alltid kallat tidningen) på Copacabana med singer/songwriter och utmärkt poesiuppläsning. På sedvanligt manér var det jag och Roger, någon enstaka vilsekommen bög till, ett par paranta transpersoner och en aldrig sinande hord av skitsnygga flator. Samtidigt som QX har gjort en halvhjärtad anstränging att på senare år närma sig flatpubliken (det underlättas av en pösande skara schlagerflator och hammarby-sjöstads-flator) har Komuttan blivit ohejdat queerfeministisk och femme-inistisk. De två blaskorna är visserligen längre ifrån varandra än någonsin (och de bjuder aldrig in varandra till respektive tillställningar) men om det är att tendensen i tiden är att allt blir mer och mer lesbiskt är jag den sista att klaga.

Jag var så klart alltför upptagen med att hålla reda på hur alla tjejer vara hopkopplade i the chart för att snappa upp något roligt ryktesspridande, men en prominent företrädare för RFSL (som nyligen gift sig på en ö i Östersjön) förnekade i alla fall att det var han som knappt kunde stå upp, bars ut och blev utkastad från Conettan i fredags (jag såg det med egna ögon). Det var en mycket lik dubbelgångare. Och jag som tyckte att det var en sån fin bild av äktenskapets olika sidor och etapper – i ultrarapid.

Jag satt mest och pratade med tävlingslystna inför STHLM IS BURNING. Nu har vi flera fabulösa flator som tävlar och Kinks and Queens-Leonor (en av våra idoler och en sann legend som hängde på Studio 54). Ni andra ska självklart också anmäla er till någon av kategorierna och göra er anmälan eller ställa frågor till oss här.
(Tävlar ni i Femme Realness Workwear får ni möta mig på catwalken.)

Kvällen slutade så klart på Horans egen inofficiella puggbar Mbargo. Det blir allt svårare att undgå att sitta där och hinka tjeckisk öl. Speciellt om den förtjusande Helena Sandström (missa inte hennes uppträdande under prideveckan) är på plats.

Vogue Legend!

Pax for att vara lika fab som Pepper La Beija på vår bal! Till alla som ska komma och tävla - watch and learn! Vår bal är som sagt tisdagen 31sta på Debaser, och alla som vill komma och hylla b.la Peppers arv kan børja på sin look nu!

Skicka din anmälan till: bogjavel@bredband.net

För att vara säker på att du kommer med i tävlingen vill vi helst ha din anmälan senast den 25/7 men vi tar emot sista-minuten-anmälningar i mån av plats!

Har du generella frågor - ställ dem i kommentarerna. Vill du komma i kontakt med oss - maila.

Vi äro parasiter

För några år sedan hade jag idén att starta en klubb som hette Parasit och som som helt enkelt paratiserade på straighta klubbar. Vi skulle samla massa roliga bögar och sedan gå till en bar och ta över den. I dag läser jag denna artikel om Guerilla Gay Bar i Los Angeles och funderar på om det kanske är dags att återuppväcka idén.

Nu ska det sägas att vi aldrig fick ihop någon större samling parasiter – det blev nog mest bara en artikel i Sylvester och en kväll när jag och Andy spelade på Lokal. Tre puggor dykte upp eller något.

Men det kanske är dags att göra det igen och kanske då högst en gång i månaden. Vad tycker ni? Känns det roligt? Om inte annat kan man gå till ställen där de spelar bra musik och det är ju alltid något gott.

Stolthet och fördom

När jag och Tomas satt i teve och pratade med Pride så var vi väldigt artiga. Vi kände inte att vi hade någon beef med Pride och att de säkert gjorde allt de kunde för att göra det så trevligt som möjligt.

Men igår satt jag på Hawley Arms här i London och snackade med A och det slog mig att det inte riktigt känns som om folk försöker. Ska vi snacka Anthony and the Johnsons? Varför spelar de på Dalhalla? Varför har de aldrig spelat på pride? Varför var det bara straighta i publiken under alla deras första Sverige-spelningar? Eller om de är för stora för att få hit, ska vi snacka Patrick Wolf? (Han är ju till och med så queer att han vägra välja mellan män kvinnor och hästar.) Owen Pallett och hans Final Fantasy? The Gossip? Listan kan göras hur lång som helst.

För en massa år sedan skrev jag en krönika i Nöjesguiden. Låt mig citera från den.

"det är fan det som kallas bögkulturen i dag som inte är en del av bögkulturen. Jag däremot är en del av bögkulturen och mina vänner är en del av den. Även flera straighta som jag känner är en del av bögkulturen. Det var vi som anordnade klubbarna som Paul Weller gick till för att det var det enda stället där man kunde höra ny svart musik. Det är vi som återupptäcker Carl Beans ”I Was Born This Way” och det är vi som ger varandra fotoböcker med den sicilianske pederasten Taormina. Jag har sagt det på skämt innan men det är dags att säga det på allvar: Bögvärlden är straight. Och jag är fan inte hetero."

Nu säger folk att jag är nostalgiker. Jag säger att folk är lata. Varför är inte Patrick Wolf omslagspojke på QX? Han är ändå Burberrymodell och sjukt snygg. Eller Beth Ditto för fan – hon har ju t o m varit på omslaget till NME! Varför gör man inte en dag med cool musik i Pride Park i stället för att slänga in ett cirkusband med sågklingor mellan Diamond Dogs och Bosson?

Det är löjligt nog straighta män som är kulturbärare i vår egen kultur nuförtiden. Det är Sonic som skriver om de band som bögvärlden egentligen har första tjing på. Det är Stefan Thungren som skriver om bear music. Det är en straight publik som kan alla Larry Levan's bästa mixar utantill.

På samma sätt är det mina tjejkompisar som läser alla biografier om kända homon och plöjer deras dagböcker.

Jag fattar att det handlar om att göra något för alla. Jag fattar att det handlar om att tjäna pengar, eller inte förlora pengar. Men en dag med lineupen Final Fantasy, Patrick Wolf, The Gossip skulle inte bara locka mig utan även alla dessa gay straighta att köpa endagspass.

STHLM IS BURNING 31/7

Ni var många som verkade gilla vår första fest (eller ångra bittert att ni inte var där) så nu slår vi till igen med fest #2. Med anledning av prideveckan invaderar vi Debaser Slussen, vårt stjärtstim tar över skivspelarna och mitt i allt bjuder vi på ett stycke klassisk bögkultur när den är som bäst: en vogue-bal-tävling. För er som vill tävla finns reglerna i inlägget nedan. För er andra är det bara att putsa dansskorna och ringa in den 31/7 i almanackan.

Tävlingsregler

Nu är det dags att anmäla sig till vogue-balen STHLM IS BURNING – på Debaser Slussen den 31:a juli – om man vill tävla i någon av kategorierna. (För er alla andra är det som en vanlig fest - det är bara att komma. Tävlingen kommer att hållas innan midnatt).

Ballroom-tävlingen gick klassiskt ut på att passera som något man inte var. Vi tar avstamp där, men tänker friare. Välj en kategori och gör en fabby tolkning av temat. Allt överskridande premieras. Du går en vända fram och tillbaka på catwalken och bedöms av jurymedlemmarna som ger följande poäng: Bögjävel (10), 8, 6, 3 och Madonna (0). Alla sexualiteter och kön är välkomna att tävla.

STEG 1

Välj i vilken kategori du vill tävla. Du får tävla i två kategorier om du har två helt olika outfits varje gång. Varje kategori är en egen tävling där vinnaren får en pokal.
Kategorierna är:

1. Butch Queen First Time in Drag at Ball – en av de klassiska kategorierna. Termerna "butch", "queen" och "drag" får tolkas ganska fritt. Men det ska innebära någon form av överskridande av hur man representerar sitt kön till vardags.
2. Femme Realness Workwear – ytterligare en klassisk kategori. Här gäller det att tolka orden "arbetskläder" och "femme". Kreativitet i tolkningen tillåts givetvis.
3. Betongblomma – en uppdaterad kategori. Tänk kicker, betong, förort, hiphop, miljonprogram... associera fritt.
4. Länge Leve Leila K - en specialkategori som hyllar Bögjävlarnas egen husgudinna. Tänk Leilas attityd och energi, tänk hennes olika looks, tänk fritt.
5. Vogue – denna kategori står ut bland de andra och baserar sig på rörelser. Det handlar om att göra så fantastiska moves att man kastar "shade" på sina medtävlare. Låt dig inspireras av de klassiska vogueing-poserna och låt din personlighet prägla resten.

STEG 2
Välj om du vill tävla för ett House eller om du vill vara hemlös. Ett House är en sammanslutning av tävlande som hjälper och stöttar varandra (man tävlar individuellt, men för sitt house – dina housesystrar kan springa runt dig och heja på eller ge stöd, men man tävlar en och en) och hjälper till med smink och kläder. Varje House har en moder som leder sina barn. Det House som vinner flest pokaler tar äran och berömmelsen.

Om du vill tävla som hemlös är du on your own eller med stöd av ett icketävlande entourage.

STEG 3
Välj tävlingsnamn. Om du ingår i ett House är husets namn ditt efternamn. T.ex. om Apollo tävlar med sitt House of Virginism så är hans tävlingsnamn Apollo Virginism eller något annat förnamn som han väljer för kvällen. Om jag tävlar som Old Spice från House of Bögjävlar heter jag Old Spice Bögjävlar.

STEG 4
Tänk ut din outfit. Bjud med dina vänner som stöd. Öva in din attityd och dina moves. Ta ett djupt andetag och anmäl ditt tävlingen.

Meddela detta i anmälan:
a) Vilken/vilka kategorier du tävlar i
b) Om du tävlar som del av ett House eller som hemlös
c) Vad du heter och vad eventuell moder i ditt House heter + ditt tävlingsnamn för kvällen.
d) mobil och mail
e) om du behöver tillgång till loge

Skicka din anmälan till: bogjavel@bredband.net

För att vara säker på att du kommer med i tävlingen vill vi helst ha din anmälan senast den 25/7 men vi tar emot sista-minuten-anmälningar i mån av plats!

Har du generella frågor - ställ dem i kommentarerna. Vill du komma i kontakt med oss - maila.

Artonhundratalets främsta ikon

På min fritid slappnar jag av med att läsa om avrättningar. Jag har just läst ut en fabby bok som jag fått av käre Stefan - Döden i skogen - Svenska avrättningar och avrättningsplatser, av Göran Lager. Stefan vet hur man glädjer mig.
Men det var inte blodbaden och de rullande huvuden som grep mig, well.. inte bara ialla fall. Olycklige Emmy heter ett kapitel i boken, om en kåkfarare Emmy som inte visste att hon 120 år senare skulle bli ikon. Ikon för mig iallafall. Hur skulle hon kunna veta det? En hemlös hora i 1800-talets Stockholm räknade nog inte med sånt. Livet var hårt, kyrkan var stark och att sitta inspärrad i den tidens brutala fängelse var nog en erfarenhet som avskräckte de flesta från att återigen begå brott. Men inte min homegirl Emmy. Hon snodde och horade på och hade praktiskt taget svängdörr på kåken. Hon vägrade ha ett normalt liv. Tackade nej till allmosor och gav sig ut på luffarliv. Hon var en obotlig bad girl skulle man kunna säga, och levde ett kort hårt liv som så ofta är fallet med sådana. Hon skulle förmodligen inte minnas av någon efter sin bortgång, om hon inte säkrat sin plats i historien på ett finurligt sätt. När ingen såg lyckades Emmy komma åt fängelseprästens gamla färdigskrivna dagbok, och märka den med sin egen skrift. Hon insåg nog att hon inte skulle åka fast, för boken skulle inte komma att bläddras i på ett bra tag. Detta var ingen överdrift, för inte förrän nu har hennes hemlighet upptäckts. Kanske ville hon bara få ur sig sina tankar, eller kanske ville hon visa sig för eftervärlden likt en grottmålare? Vad skrev hon då? Jo en lång lista över alla hon nuppat med! Prydligt uppdelade i kunder och fästmän. För och efternamn, en Bonnier finns t.om med! 87 stycken blev det sammanlagt. Nu tänker alla bögar: "men det var inte så många". Give the girl a break. Hon var bara 24. Och det var 1800-tal trots allt. Hon var med andra ord en busy girl!

Jag gillar Emmys chutsbah - balls, stake. Att överhuvudtaget klottra i prästens dagbok var otänkbart, och att då dessutom basunera ut alla sina ligg! Skulle hon gjort det idag, så skulle det stållas ut på Tate Modern och Tracy Emin skulle vara grön av avund. Men idag finns det inte samma konventioner att bryta, och Tracy känns bara som en tonårsbrud när hon imiterar Emmy. Allt är säkert och ansat, och rebelliskhet är bara en pose. Ett välmanikurerat rest finger - handikappvänlig ilska! Allt är litet Avril Lavigne. Detta blir extra påtagligt i Sverige, där all debatt är bekväm och centralvärmd. Det blir så absurt med punk i Bullerbyn liksom. Det är enbart Leila K som för Emmys stafettpinne vidare. I Sverige går det nämligen inte att vara litet excentrisk - det blir direkt berg och dalbana. Folk litar på staten och finner sig i all social kontroll. I t.ex Storbritannien däremot är individualismen så stark, att man ännu inte kunnat införa id-kort, för att opinionen är den att detta vore en inskränkning av den personliga friheten! Det ni. Kanske svenskar haft det för bra - tanken slår en när man snubblar över alla sura russin i landet. Pensionärer som levt sina liv i London, en stad som härjats av bomber och krig - inte fan är de så bittra och sura som sina svenska gelikar. Eutanasi genast, tack!

Kanske Emmy och Leila haft det bättre någon annanstans, kanske inte. Jag vet inte. Allt jag vet är att deras situation kanske inte behövt drivas till sin spets, de kanske inte behövt leva i extrem oppostion till resten av samhället. Jag avslutar med att citat från Leila:
"Det är helt ok att vara hemlös - man blir så bekväm när man har någonstans att bo."

http://ersatz.se/bok_lager2.htm

Verklig

Realness var – som Petter skriver – på blodigt allvar för de legendariska barnen på inom bal-kulturen. Att passera har varit puggors och transors besatthet just för att det har handlat om liv och död. De som inte kunde eller ville eller orkade passera blev de synliga puggorna. De som fick ta smällarna och spottloskorna. De som satt i parken eller på baren som var så sleazy att man till och med serverade "såna" och kallade varandra för tjejnamn och höll utkik efter stora, svartmuskiga män som skulle ta dem på en promenad in i närmaste portgång. Eller gick omkring med blått hår och målade naglar i 30-talets London som Quentin Crisp. Det var där bögkulturen började och det är kanske därför den feminina självidentifikationen har varit en så stark del av traditionell puggkultur. Den omfattade helt enkelt inte dem som kunde passera som... "riktiga män".

Men realness på voguebalerna är mer än så. Det är det ultimata förverkligandet av queertanken och det är inte konstigt att Judith Butler är så inne på filmen Paris is Burning. På vogue-balen kunde du se ut som det du ville vara. Du fick pokaler och status för att du tog fram utklädningslådan och blev din fantasi – om än för en kväll. Lite som ett lajv. Eller en kväll på SLM. Och strålkastaren på voguebalen riktas mot normen: det är det här som krävs. Så här ser förväntningarna ut!

På vår voguebal öppnar vi upp tävlingen för alla: puggor, hipsterflator, transor, klubbpromoters, asexuella queerveganer, Kristoffer Poppius, emo-barn, straighta klubbkids, feminister och annat löst folk. Vi kan alla ändra det som Butler kallar för vårt performativ. Och för er som vill slå oss andra med häpnad med era moves finns voguekategorin. Work!

STHLM IS BURNING

Vogue började inte med Madonna - det var där det slutade! Långt innan den vita medelklassen upptäckte dansen, samlades fattiga svarta och latinobögar och transor i Harlem, och levde ut sina drömmar på baler - Vogue Balls. På dessa baler tävlade man om att i olika kategorier, bäst gestalta de olika roller man var uteslutna ifrån i samhället.. Det kunde vara att se ut som rollerna i Dynastin, fotomodeller, företagsledare, collegestudenter eller militärer. ”Genom att se ut som dessa roller visar vi att vi kan inneha dessa roller om vi bara fick chansen”, berättar Dorian Corey, en klok gammal transexuell som är hjärtat i Jennie Livingstons kultförklarade dokumentär om vogue-scenen: Paris is Burning (1990).

Jag tror "Paris Is Burning" nog är min absoluta favoritfilm. Jag såg den först när jag bodde i New York och den skildrar brilljant hur brutalt storstadaslivet kan vara, och att färgen och glittret i nattlivet är en överlevnadsmekanism. Livet i New York var inte lätt för Voguebalernas stjärnor, och balerna var inte en lek, utan blodigt allvar, som när Dorian beskriver kategorin Femme Realness - alltså att se ut som en riktig kvinna - "If you can arrive at the ball with no blood on your face, you are real looking!"
Dansen Vogue växte fram som en stridsdans mellan gatugängen i denna subkultur, det var ett sätt att fighta varandra utan att slåss! Gängen delade upp sig i olika 'hus' och ledaren kallades mamma. Ett av de mer kända husen är House Of Ninja, vars Mother, Willi Ninja blev Vogue'aren du jour, efter att Malcolm McLaren haft med honom i videon till sin hyllning av scenen, "Deep In Vogue".
Jag var tolv när den låten kom ut, och visste bara direkt att det här var del av något speciellt. Sen kom Madonna ett år senare och kapade fenomenet med sin "Vogue" - ett ytligt missförstånd av hela grejen. Litet glam och gala liksom - "it don't matter if you're black or white, if you're a boy or a girl.." My ass. Voguescenerna var politiska skådespel - inte bara lättsam underhållning!

Willi Ninja gick bort i AIDS förra året, och har så gjort de flesta andra medverkande i "Paris Is Burning" sällskap. De är borta nu, men deras arv lever vidare, och nu är det dags att bringa balen till Sverige! Under Prideveckan i år ska vi minsann visa alla bögar vad som hände innan Madonna! Bögjävlar anknyter till en fin gammal puggtradition och ger er STHLM IS BURNING - Bögjävlarnas Vogue-bal!

Jag har själv tävlat i Horsemeat Disco's Vogue-Ball i London, och gjort en låt tillsammans med Octavia St Laurent, en av de legendariska kidsen från "Paris Is Burning" - och tror mig vara rätt person att leda evenemanget! Learn it - and learn it well!
Jury för Voguebalen är inga mindre än Army Of Lovers - alltså Alexander Bard, Jean-Pierre Barda och Dominika Peczynski! Sveriges enda popgrupp som faktiskt mannekängade för Jean Paul Gaultier, och innehade den internationella tronen under Vogueeran.

Nu ar allt som återstår att hela Stockholm delar upp sig i hus och utser Mothers av dessa! House of QX, House of SLM, House of Pressbyrån eller House of Bagarmossen..? Don't matter - just walk!

Anmäl er via denna blogg, eller direkt till mig: info@petterwallenberg.com

Exempel på kategorier att tavla i:

Butch Queen First Time In Drag - du är macho och har aldrig haft klackar, här ar din chans!

Länge Leve Leila K - hotpants, eller hemløs - det finns många olika looks att anamma när du hyllar Sveriges legendariska punk Garbo!

Betongblomma - du är från Akalla och stolt! Hela din look är snodd från Stadium! Kickers Unite!

Vogue - du kan dansa som en hieroglyf och har leder av gummi! Work! Teach! Legendary!


STHLM IS BURNING
Bögjävlarnas vogue-bal
Debaser Slussen, Karl Johans Torg 1, Stockholm
Tisdagen den 31:a juli, kl 22-03, 50 kronor i dörren, åldersgräns 18 år.

Lesbian takeover

Ytterligare ett bevis på att flatorna ligger steget före i kampen!



(tack till tomas som tipsade)

Boktips gone wrong...

Jag tänkte egentligen rekommendera en riktigt swell sommarläsning, nämligen Gore Vidals hejdlösa drift med Hollywood, 60-talets Kalifornien och könsroller i förändring – berättelsen om transübergudinnan Myra Breckinridge – och illustrera den med ett klipp från den infamösa kalkonfilmatiseringen som Mr Vidal själv påstår att han aldrig sett och inte vill veta av... men så tänkte jag: "varför visa ett klipp där Miss West bara är (officiellt) 70 år gammal när det finns så peachy scener med henne som (alltjämt officiellt) 85-åring?"

Så voilà. I Sextette spelar Mae West en hemlig spion och tillika USA:s fruktade sexvapen som krossar allt motstånd med sin... appeal. Lite som en Mata Hari fast med vissa hamsterlika egenskaper. Det är kanske den mest fascinerande filmidén som någonsin fått en budget.

Kurslitteratur

Det efterfrågades lästips i kommentarerna. Här kommer min högst subjektiva lista på obligatorisk läsning under grundkursen i Puggkunskap, 20 poäng:

Mark Simpson (red.): Anti-Gay, 1996
Dennis Harris: The Rise and Fall of Gay Culture, 1999
Gore Vidal: Sexually Speaking, 2001
Fabio Cleto (red.): Camp: Queer Aesthetics and the Performing Subject, 1999
Quentin Crisp: The Naked Civil Servant, 1968
Edmund White: The Farewell Symphony, 1998
Andrew Holleran: Dancer from the Dance, 1986
Larry Kramer: Faggots, 1978
Christopher Isherwood: The World in the Evening, 1954 (Världen om aftonen, 1955) och A Single Man, 1964 (Den enda mannen, 2005)
Camille Paglia, Vamps and Tramps, 1994 och då särskilt essäerna "No law in the arena" och "Gay Stalinism".

De första två är uppgörelser med den samtida gaykulturen – den första bättre än den andra. Men båda är rätt ojämna och daterade till 90-talet. Gore Vidal hatar själv denna icke-auktoriserade samling av hans sex-artiklar, men den är A och O. Den fjärde boken är den bästa samtida readern om camp-estetiken i dag och campens död i dagens puggvärld. Crisp, White, Holleran, Kramer och Isherwood tillsammans tecknar den intelligentaste och skarpaste bilden av den homosexuella mannen, hans liv och kultur under den senare halvan av 1900-talet. Och den sista positionen är helt enkelt en bibel. Lite daterad, men likväl en bibel.