Verklig

Realness var – som Petter skriver – på blodigt allvar för de legendariska barnen på inom bal-kulturen. Att passera har varit puggors och transors besatthet just för att det har handlat om liv och död. De som inte kunde eller ville eller orkade passera blev de synliga puggorna. De som fick ta smällarna och spottloskorna. De som satt i parken eller på baren som var så sleazy att man till och med serverade "såna" och kallade varandra för tjejnamn och höll utkik efter stora, svartmuskiga män som skulle ta dem på en promenad in i närmaste portgång. Eller gick omkring med blått hår och målade naglar i 30-talets London som Quentin Crisp. Det var där bögkulturen började och det är kanske därför den feminina självidentifikationen har varit en så stark del av traditionell puggkultur. Den omfattade helt enkelt inte dem som kunde passera som... "riktiga män".

Men realness på voguebalerna är mer än så. Det är det ultimata förverkligandet av queertanken och det är inte konstigt att Judith Butler är så inne på filmen Paris is Burning. På vogue-balen kunde du se ut som det du ville vara. Du fick pokaler och status för att du tog fram utklädningslådan och blev din fantasi – om än för en kväll. Lite som ett lajv. Eller en kväll på SLM. Och strålkastaren på voguebalen riktas mot normen: det är det här som krävs. Så här ser förväntningarna ut!

På vår voguebal öppnar vi upp tävlingen för alla: puggor, hipsterflator, transor, klubbpromoters, asexuella queerveganer, Kristoffer Poppius, emo-barn, straighta klubbkids, feminister och annat löst folk. Vi kan alla ändra det som Butler kallar för vårt performativ. Och för er som vill slå oss andra med häpnad med era moves finns voguekategorin. Work!