Bästa bögsexet på film

Jag tar över stafettpinnen från Henrik Tornberg och Micke Åsiktstorped (som Safarai inte låter mig länka till men googla klarar ni säkert själva) och listar de hornigaste bögsexscenerna som jag sett på film. Kanske tänjer jag lite på gränserna som Henrik satt upp - vad är gay porn och vad är art house liksom? men efter som han har med Raspberry Reich (LaBruce sämsta film) på sin lista så...äh vad tusan, here goes:

1. Tärningen är kastad - Querelle (Matrosen och stjärnan)
Meh, liksom kom igen? Hur kan ni INTE ha med scenen där Querelle fipplar med tärningarna för att få smaka Nonos dase. Jag svär att jag har runkat mer till den scenen än vad jag har gjort till alla porrfilmer jag någonsin har ägt. Ok, det var ljug men ändå. När Nono spottar...Brad Davis ögon...my gawd.

2. Saint Genet - Poison
Även andraplatsen går till en historia hämtad från Jean Genets böcker (call me Gardell). Todd Haynes film Poison från 1991 är nästan lika suggestiv som Querelle men samtidigt ganska krångligt berättad (tre helt olika historier berättas om vart andra med olika sorters narrativ, estetik och teman). För mig var det en film som jag lärde mig att älska efter att ha sett den ett gäng gånger. Däremot var det kärlek från första ögonkastet med historien om fången som är besatt av sin medfånge som han sett förnedras i ett ungdomsfängelse många år tidigare. Sexsenen dem emellan gränsar till våldtäkt och är hård och osentimental. Ändå är den djupt upphetsande.

3. Black Power - Hustler White
Gladporr har något av ett dåligt rep. När Bruce LaBruce är (var?) som bäst lyckas han med konststycket att kombinera buskis, porr och politik och dessutom göra skiten upphetsande. I Hustler White driver han med rasstereotyper (ett tema som återkommer mycket mer utförligt i Skin Flick/Skin Gang) och hela "interracial" porr-genren i en scen där Vaginal Davis spelar en sorts härskare över en grupp afroamerikaner som står i kö för att ge en hustler spelad av Kevin Kramer en "exercise in black power" (i.e knulla honom sönder och samman). Bland annat använder en av männen en wonder bread-påse som kondom. Scenen är galet jobbig efter som den driver hårt med våra fördomar samtidigt som den använder pornografins språk och ett gäng sjukt sexiga killar vilket gör att man (läs: jag) har svårt att inte önska att man fick vara Kramer bara för en liten stund. Säkert precis som LaBruce har tänkt sig. Politiskt inkorrekt? Visst! Men som en fotnot kan nämnas att två av filmerna jag fick när jag porrbloggade i san Francisco hette "Black Butts, Cracker Sluts" och "My Own Private Cracka Ho".

4. Jazzknull - Thundercrack!
Thundercrack! från 1975 är en sån där film som måste ses, helt enkelt för att den inte går att förklara. Under ett åskväder hamnar en grupp märkliga människor i ett hus tillhörandes en ännu märkligare dam vid namn Mrs. Hammond. Det pullas med gurkor, knullas med dockor, leks med dildos och i en sällsynt märklig scen blir en av gästerna avrunkad av en gorilla vid namn Medusa. Dessutom innehåller scenen en full-on analsexscen mellan två killar till ett soundtrack av psykedelsik jazz. Ingen av skådisarna (mest glada amatörer) är jätteheta men det finns något äkta över analsexscenen som man sällan upplever i rena porrfilmer.

5. Snoppmönstring - Arabian Nights
OK, nu blir jag lite vag. När jag var 10-11 så sov jag dåligt och somnade nästan alltid med teven på i bakgrunden. En natt vaknade jag till och fastnade i en nattfilm på TV 3 baserad på Tusen och en natt. Trött och förvirrad inser jag att jag måste hålla mig vaken då det är full frontal nudity mest hela tiden i rutan. Scenen som etsar sig fast hårdast för en gryende bögjävel är den när ett gäng unga män står nakna uppraddade framför en äldre man som inspekterar dem och delar med sig av sin visdom. När jag vaknade dagen efter var jag osäker på om jag hade drömt eller om jag verkligen sett det jag trodde att jag sett. I vuxen ålder, för kanske ett år sedan, insåg jag att det var denna Pasolini-film. Sen dess har jag sett den ett gäng gånger. Konstigt nog minns jag fortfarande inte hur scenen hänger ihop med resten av filmen. Antagligen för att jag slungas tillbaka varje gång till en kåthet som jag inte känt sedan förpuberteten.

Bubblare 1: När jag läser igenom listan tycks det märkligt att inte en enda Greenaway-film placerat sig då dessa ofta inbjudit till självbefläckelse för mig. Men det handlar sällan om renodlade sexscener och jag kan inte på rak arm komma på en enda ren bögsexscen. Och det var väl det som var uppgiften?

Bubblare 2: Genet själv hann ju också göra regissera en helt fantastisk film som åtminstone Haynes hämtat en hel del inspiration från. Den heter Un chant d'amour är från 1950 och hör till bögallmänbildningen. Sexig är den också.

Mitt sommarlov, va jäätteskönt...

Nej men hörni om man skulle ta och börja blogga igen. Alla bilderna är naturligtvis montage.

En liten hyllning

Även om jag i vår bok rackar ner på kläderna på GS2H så har jag intet ont att säga om Nicklas Hultman, en av arrangörerna, tillika min kumpan när vi gjorde fanzinet Brute, en av Sveriges coolaste puggor och en som verkligen inte låter bögkulturen förfalla till infantilt kitschslask.

Jag vill säga grattis till den här fina artikeln i NY Arts Magazine och på Jockohomo-bloggen.

Men allra bäst är så klart att kolla in hans egen sajt.

Det finns bra saker därute.

Kiki de Montparnasse

Efter att vi spytt galla över Frankrike, så tänkte jag också rosa landet. Inte så mycket kanske, men en liten ros i munnen kan jag avvara. Idag är Ed Banger och Kitsuné det enda roliga skitlandet åstadkommer, men annat var det på det glada 10-talet. Vissa städer är för en epok, en liten period en fristad för freaks. På sjuttiotalet vallfärdade alla missanpassade till New York. 2000-talets pilgrimsfärd är såklart Berlin, där jag just nu sitter och skriver på ett litet bohemiskt café. Om jag hade levt 1910, så hade jag med all sannolikhet sprungit runt naken med en ros i munnen i Montparnasse, Paris. Men en annan figur hann före - mina damer och herrar, säg hej till Kiki De Montparnasse! Kiki var musa åt den store fotografen Man Ray, och en natural born ikon som tjänade sina första slantar som fjortonårig lantlolla, ny i Paris och hungrig. Ut med tissarna för några francs i en bakgata! Hon lärde sig fort, och under några vilda år var hon en art-strippa åt de största. Hennes ryktbarhet ledde till att man förklarade henne Drottning Av Montparnasse, det bohemiska konstnärsdistriktet, där hon var en kändis. Precis som tjugotalets andra Parisienne It Girl, La Josephine Baker, ledde hennes ikonstatus till att hon blev en enkvinneföretag, och både målade och drev en kabaret. Kiki dog, som sig bör, svårt alkoholiserad och ensam. Tragiska slut är lika viktiga som en fattig början, för alla ikoner. Hennes memoarer (skrivna vid 28-års ålder) var svartlistade i USA fram till sjuttiotalet, och kom inte ut förrän nittiosex!
När Kiki dog, gjorde så också symbolen för en hel epok. Det vilda bohemiska Paris gick i graven, med en ros i munnen. Två världskrig och en hel värld av förändring, och stan har aldrig hämtat sig. Kiki skulle skämmas om hon gick igenom det mediokra, kommersiella och småstadsborgerliga Paris vi ser idag. Merde!
Jag och Stefan har alltid velat sätta upp en musikal om denna vilda dam. Tänk er, Kiki De Montparnasse - The Musical! Det skulle inte behövas så mycket. Hon skulle förstås bara konstant springa runt scenen, naken med en ros i munnen!

Några frankofoba betraktelser och ett tips

(Fransk druga i tidstypisk folkdräkt från epoken då Frankrikes nattliv senast var världsledande – 1890-talet – nu kallad La Belle Époque)

Efter att ha njutit av allt det den franska rivieran är bäst på: sol, stränder, tvålar, färgsprakande vyer, fiskar, konst från förr om åren och massor av rosévin hade jag tänkt ge mig i kast med de franska puggorna. Sedan tidigare hade jag idel fördomar, men precis som i fallet Göteborg är jag inte den som ger mig – jag bestämde mig för att ge dem en sjuttioelfte chans. Men det räcker med en kort interaktion för att den inbitne frankofoben inom mig ska vakna. Det första mötet var visserligen i badorten Saint Raphaël (som är lite av ett barnfamiljedominerat bakvatten i gaysammanhang) mellan Cannes och Troppan, men ändå... Efter att ha uthärdat både en lokal Idol-förmåga och lokal drag show (Je m'appelle Koka, mais je n'suis pas une Coca Light – sagt av en överviktig druga...) var jag bortom utmattad och så dessa puggor: onda, likstämda, brunbrända smurfar med märkliga näsor och jeans och små tanktops eller uppknäppta, långärmade skjortor. Givet fransmännens patetiska ursäkt till popkultur i allmänhet är deras puggkultur en blaskig kompott som får Lino att verka sofistikerat (i franska gratistidningarnas stilreportage från klubbar och stränder är det mest svenskar och britter som figurerar – symptomatiskt nog).

Tre dagar senare gör jag barer i Nice och hamnar i sällskap med några italienare från Turino. Samtalsämnet glider så klart in på varför den franska puggscenen är så outhärdligt hemsk. När till och med italienare ser det – då är det verkligen illa. En specialitet på Le 6 och andra barer på Rivieran är en pervers version av kareoke där bara en person får sjunga. På Le 6 är det en ganska gråmelerad kvinna i tajts och flipflops, osminkad och stripig (jag upplevde henne förra sommaren också) som sjunger gamla Tina Turner-låtar och en och annan Toni Braxton. Det är som en dragshow utan drag kombinerad med kareoke utan interaktivitet. Mycket märkligt. Men de onda smurfarna verkar älska det.

På baren Fard på Promenade des Anglais i Nice är personalen så ond och vidrig mot utlänningar att vi samlas hunsade i en ända av baren, smågungar till 90-talshousen och buddha-bar-mixarna och bondar kring frankofobin – och då här ändå alla av oss försökt beställa på franska, sagt bon soir och försökt vara when in Rome... Jag börjar nästan undra om det är så att jag älskar att störa mig på Frankrike nästan lika mycket som amerikanerna verkar göra. De dras ju dit som nattfly till eld. Så ni lär se mig på Côte d'Azur nästa sommar igen.



Men nu innan allt fades to grey för hösten här hemma tycker jag vi partar loss och det gör man bäst på Orionteatern i morgon fredag när Tête À Claques och Salong Giraff gör en freaky klubbkväll ihop. Absolut inte så franskt som det låter och garanterat roligare än ett White Party i Troppan. Jag kommer att vara där och återhämta mig. Vi ses!

Åh. Nostalgi.

Så här på måndagen behöver man lite lättsamheter. Jag vet inte om ni såg originalfilmerna som gjordes med legogubbar, men här är i alla fall Rick & Steve – The happiest gay couple in all the world. Nu uppdaterad för gaykanalen Logo, dvs utan lego.



Jag vill minnas att den här stereotyphumorn var väldigt rolig när jag först såg den men nu är jag nästan böjd att hålla med New York Times recensent.

Det våras för enfaldiga heterograbbar

(Patriarkatets sköna tr... öhm... ansikte. Bilden kommer från stureplan.se)


Jag läser den eminente Pojkfröken och funderar...

Det fanns risker med att skriva boken Bögjävlar – det förstod vi från början. En av de mer överhängande var att det skulle bli open season på att ironisera över och häckla bögar och bögkultur från straight grabbhåll. Först försiktigt – kanske med vår bok som alibi eller någon token my best gay som visade att det fanns schyssta (byt ut mot valfritt: smakfulla, politiska, intelligenta, snygga...) bögar – för att sedan göras allt mer ogenerat och öppet. Våra farhågor har besannats.

Kära medieprostituerade man, det är inte OK. Tyvärr. I'm sorry. Ni har inte vår välsignelse. Som heterokille är det minst sagt vanskligt att försöka gå in och sortera agnarna från vetet i bögkulturen. Det funkar nästan aldrig. Hur mycket ni än tror att ni förberett era läsare med härlig male bonding-retorik och skön böghumor av typen Henrik Schyffert så är er position alltför misstänkt. Ni genomför nästan alltid dissen med alltför mycket lättnad och eftertryck för att nån ska gå på den förment öppensinniga intentionen. Quod licet Iovi non licet bovi. Vem som klarar tricket är öppet för diskussion. Men vore jag en straight mediekille med mysig självbild skulle jag kanske ändå fundera ett varv till innan jag skrev något.

Och om ni tror att jag är extra föraktfull för att det är nöjesjournalister och bloggare och om ni tror att jag likt en annan Schottenius tror på bättre eliter – så tror ni rätt! Oxar hör inte hemma på puggolympen. Och det är verkligen förmätet av dem att tro att de kan bedöma utsikten här uppifrån.

"Ja, det är Bengt här"

Bengt Martin ringde för en stund sedan. Han hade hört mig prata om Git Gay på radion, och givetvis visade det sig att de var bekanta. "Hon var inte bara yta och paljetter, hon var också en allvarlig människa. Men jag såg henne på scen på China när hon gjorde debut i Karl Gerhards revy, och hon var makalös på scen", berättade Bengt som också fått ett beundrarbrev av någon som hade läst Bögjävlarboken, läste på poststämpeln och undrade om det var någon som jag kände som hade skickat det. Det var det inte. Det är trevligt när Bengt ringer, tycker jag. Det känns som om jag har en bögfarfar (även om han säkert skulle säga att "sååååååå gammal är jag inte" om han hörde mig säga det).
(det är alltså Bengt Martin, jag skriver om i mitt kapitel i Bögjävlar. En lite bortglömd homoförfattare från tiden före bögkramandet).

Stefan och Karl har talat ut med varandra

(Stefan är snyggingen till vänster – om ni undrar. Han hälsar även att sidbenan som Karl sportar på bilden får stå för honom.)

Vi har snackat med varandra i dag och bestämt oss för att göra något ovanligt: radera alla inlägg i den senaste debatten.

Det här är inte ett sätt att lägga locket på. Både Karl och jag hade ju skrivit våra sista inlägg – debatten var avslutad. Vi har också kvar våra respektive åsikter. Men det var mer än åsikter som låg bakom våra inlägg i det här meningsutbytet. Den blev personligt på ett obehagligt vis och vi vill inte ha det så.

Nu har vi rett ut det personliga och kvarstår som vänner.

Många hade hakat på samtalet och vi vill verkligen uppmuntra en debatt bögar – och andra – emellan om boken, tidningen och andra frågor men uppmanar alla att göra det på ett sätt som för den interna bögdebatten framåt.

Screaming Queens

Jag älskar old school kuriosa om puggerier, och för er som gillade mitt kapitels avslöjande om Little Richards 'Tutti Frutti', kommer här en annan karamell.
I engelsktalande länder finns ett roligt gammalt uttryck för bögar, som absolut inte kan passera som strejta, nämligen 'screaming queens'. Här kommer en rolig anekdot om uttryckets ursprung:

'When Hollywood movies went to sound, as you know lots of people lost their
jobs because of their accents/voices. Lots of gays were worried because they
had effeminate voices that talkies would pick up on. One particular voice
coach gave them the advice that they should go out to the Hollywood hills,
and scream and scream so that their voices would become hoarse and 'manly'.
apparantly for months in the Hollywood hills, all you could hear were
'screaming queens'!'

Den store Quentin

När jag försökte komma på något klokt att skriva om "Bögjävlar" till Martina Lowden (även gamla kulturpuggor som jag kan bli stressade i mötet med riktigt belästa personer) drog jag mig till minnet det här gamla citatet från England's Stately Homosexual – Quentin Crisp:

It is not the simple statement of facts that ushers in freedom; it is the constant repetition of them that has this liberating effect. Tolerance is not the result of enlightenment, but boredom.

Banalt kan man tycka. Men i ljuset av Crisps liv blir det närmast filosofi. Jag ska ge er ett till av hans guldkorn att bära med er:

On hearing of the death of anyone I have known well, I have usually experienced a slight thrill of pleasure. Another witness to my stupidity or weakness has been silenced.

Kulturpugga

Jag vill bara passa på och hylla vår käre redaktör Stefan som fått utstå en hel del den senaste tiden! Tidingen Kulturen har med Agneta Tröjer i spetsen gått ut med en asbra artikel om Bögjävlarnas kulturpugga numero uno. Utan Stefan skulle inte vår bok och hela diskussionen hänt! This one's for you, Gullan!
Kolla in artikeln här:
http://www.tidningenkulturen.se/content/view/1790/51/

Pride Is Over

Ordagrannt ur korvkön:
Jag: En fanta tack!
Heterokille: Hallå, träng dig inte!
Jag: Men jag ska bara ha en fanta
Heterokille: Vafan, lär dig umgås med folk
Jag: Umgås med dig eller? Jag tror inte det
Heterokille: Hallå, din vecka är slut. Festivalen e över
Jag: Men din festival tar aldrig slut
Heterokille: Vad snackar du om?
Jag: Nördfestivalen. Ät skit
Korvgubbe: Nästa!
Jag: En fanta tack!
Heterokille: Har du problem eller?
Jag: Ja, du är mitt problem. Taxi!

Not shady – just fierce!

Här kan man återuppleva några höjdpunkter...

Beauty and The Beast

(Tack Andy)

Petter i vår bok: "Usch, jag blir så avtänd av pumpat och solbränt och så får man oftast vaxat på köpet... Och så fort de kommer in på en klubb måste de ta av sig tröjan och visa hur duktigt de har pumpat upp sig. Trying too hard är allt jag säger."

Sen blev Petter tillfrågad att hosta Clean med Amanda and the rest is – som man brukar säga – history...


PS Missa inte You Give Gay People a Bad Name sista gången på fredag på Tribunalen. Det är helt sjukt bra! Helena Sandström förbluffar och rockar.

hahaha

Först och främst - tack till alla tävlande på vår Vogue-bal!
Sen vill jag bara berätta en kul anekdot - hela veckan har jag försökt undvika att falla i fällan media lagt ut, med att få mig att säga att schlager är evil. Jag har varit en superdiplomat. För att jag inte vill halshugga mina fellow puggs. Så ikväll när jag är värd på Clean, och jag introducerar Amanda Lepore för svenska puggor så händer det. Amanda och hennes manager tittar mig djupt i ögonen och frågar: 'Vad är det för fruktansvärd skitmusik de envisas med att spela på svenska Pride hela tiden..? Det låter som musik för gamla...'
So sorry, alla schlagerpuggor...

Vad är en voguebal på Debaser?

Foto: Karin Idering/Rodeo

Helt jävla gala helt enkelt. Jag är rörd, hes och rödögd. We did it! Och Petter du var så fierce! Det fanns ögonblick (som när Makodes House of Hysteria kom en timme för sent, drack upp Army of Lovers skumpa, trashade scenen och snodde alla prispokaler) då jag var lätt osäker på om vi skulle lyckas styra upp det hela med drygt 50 egon i various stages of drag backstage. Men det gick och det blev magiskt. Jag vill verkligen hylla och fira våra fabulösa tävlande och tacka alla mothers och då särskilt Lina, Makode, Åskar och Apollo. Dansarna i House of Virginism broke my heart – de var så bra! Alla underbara tävlande från House of Authentic Flesh! Martin Bergströms fantastiska outfits i House of Sthlm Cru... Robyns vogueande... Dandygänget... Jag vill egentligen bara pressa er alla mot mitt bröst. För "it do take nerve!" att ställa sig där uppe.

Alla som jobbade med – och uppträdde på – festen i går var volontärer. Det här var vår Pride-present till er som ville komma. Så här fierce kan det vara när man gör det själv! Jag tar tillfället i akt att hylla den sjätte bögjäveln Andy Gunnarsson, vår formgivare, vän och stora stöd: killen som gjorde alla flyers, stickers, drinkpinnar, affischer, skyltar och backdrops. Jag älskar dig! Tack Army för att ni stod ut i vår heta och kaotiska loge och för att ni ställde upp för detta evenemang! Jag bugar inför Åskar och våra medsystrars insats vid skivspelarna! Och sist men inte minst: tack Gaia Slawomirska. Min äldsta vän och klippa. Hon vakade över dörren och backstage, var loge-hitler som fick upp alla tävlande på scen och såg till att allt funkade. Utan henne hade inte Stockholm brunnit i går!

(Foton finns upplagda på Rodeo och QX. Meddela oss om ni har bra bilder/filmer från festen!)