Artonhundratalets främsta ikon

På min fritid slappnar jag av med att läsa om avrättningar. Jag har just läst ut en fabby bok som jag fått av käre Stefan - Döden i skogen - Svenska avrättningar och avrättningsplatser, av Göran Lager. Stefan vet hur man glädjer mig.
Men det var inte blodbaden och de rullande huvuden som grep mig, well.. inte bara ialla fall. Olycklige Emmy heter ett kapitel i boken, om en kåkfarare Emmy som inte visste att hon 120 år senare skulle bli ikon. Ikon för mig iallafall. Hur skulle hon kunna veta det? En hemlös hora i 1800-talets Stockholm räknade nog inte med sånt. Livet var hårt, kyrkan var stark och att sitta inspärrad i den tidens brutala fängelse var nog en erfarenhet som avskräckte de flesta från att återigen begå brott. Men inte min homegirl Emmy. Hon snodde och horade på och hade praktiskt taget svängdörr på kåken. Hon vägrade ha ett normalt liv. Tackade nej till allmosor och gav sig ut på luffarliv. Hon var en obotlig bad girl skulle man kunna säga, och levde ett kort hårt liv som så ofta är fallet med sådana. Hon skulle förmodligen inte minnas av någon efter sin bortgång, om hon inte säkrat sin plats i historien på ett finurligt sätt. När ingen såg lyckades Emmy komma åt fängelseprästens gamla färdigskrivna dagbok, och märka den med sin egen skrift. Hon insåg nog att hon inte skulle åka fast, för boken skulle inte komma att bläddras i på ett bra tag. Detta var ingen överdrift, för inte förrän nu har hennes hemlighet upptäckts. Kanske ville hon bara få ur sig sina tankar, eller kanske ville hon visa sig för eftervärlden likt en grottmålare? Vad skrev hon då? Jo en lång lista över alla hon nuppat med! Prydligt uppdelade i kunder och fästmän. För och efternamn, en Bonnier finns t.om med! 87 stycken blev det sammanlagt. Nu tänker alla bögar: "men det var inte så många". Give the girl a break. Hon var bara 24. Och det var 1800-tal trots allt. Hon var med andra ord en busy girl!

Jag gillar Emmys chutsbah - balls, stake. Att överhuvudtaget klottra i prästens dagbok var otänkbart, och att då dessutom basunera ut alla sina ligg! Skulle hon gjort det idag, så skulle det stållas ut på Tate Modern och Tracy Emin skulle vara grön av avund. Men idag finns det inte samma konventioner att bryta, och Tracy känns bara som en tonårsbrud när hon imiterar Emmy. Allt är säkert och ansat, och rebelliskhet är bara en pose. Ett välmanikurerat rest finger - handikappvänlig ilska! Allt är litet Avril Lavigne. Detta blir extra påtagligt i Sverige, där all debatt är bekväm och centralvärmd. Det blir så absurt med punk i Bullerbyn liksom. Det är enbart Leila K som för Emmys stafettpinne vidare. I Sverige går det nämligen inte att vara litet excentrisk - det blir direkt berg och dalbana. Folk litar på staten och finner sig i all social kontroll. I t.ex Storbritannien däremot är individualismen så stark, att man ännu inte kunnat införa id-kort, för att opinionen är den att detta vore en inskränkning av den personliga friheten! Det ni. Kanske svenskar haft det för bra - tanken slår en när man snubblar över alla sura russin i landet. Pensionärer som levt sina liv i London, en stad som härjats av bomber och krig - inte fan är de så bittra och sura som sina svenska gelikar. Eutanasi genast, tack!

Kanske Emmy och Leila haft det bättre någon annanstans, kanske inte. Jag vet inte. Allt jag vet är att deras situation kanske inte behövt drivas till sin spets, de kanske inte behövt leva i extrem oppostion till resten av samhället. Jag avslutar med att citat från Leila:
"Det är helt ok att vara hemlös - man blir så bekväm när man har någonstans att bo."

http://ersatz.se/bok_lager2.htm