tisdag 5 juni 2007

I wish I was a lesbian (with flowers in my hair)


Det har tagit några dagar för mig att hämta mig efter The Gothenburg Experience. Hade en liten strul-parade-from-the-past som fick mig ur balans och humör i början av vistelsen, vilket i sin tur ledde till ett kanske lite för vilt festande. Men också ett litet ideologiskt uppvaknande, som rörde till det i mitt huvud.

I Göteborg var det första som mötte mig min gamla klasskompis Malin Holgersson och artikeln som hon skrivit i tidningen Femkul, om bögkonspirationer. Vinkeln var helt enkelt hur bögar nätverkar, och hur man – tack vare att kulturvärlden består av faghags – kan använda bögigheten som ett pr-trick. Artikeln lyckades nätt och jämnt undvika de värsta Kejne-vibbarna men utgick ändå från att bögar i första hand är män och som sådana delar av ett manligt nätverk och, antar jag, automatiskt kvinnorförtryckande (medan jag menar att det är heterolobbyn som är det stora problemet).

Lite lustigt på en festival där det kändes som om den lesbiska dominansen var enormt stor. Jag och Stefan var på en litteraturläsning där publiken nästan enbart bestod av kvinnor. Likadant på slutet av invigningsfesten (däremot vet jag inte om jag ska skylla flatorna för att Jag mötte Lassie spelades som sistalåt, brukar det vara så girls?). Jag har länge varit avundsjuk på den lesbiska communityn. Här verkar det finnas ett större kulturintresse, en formulerad och nätverkande alternativcommunity, och dessutom är de riktigt snygga, också.

Ja, faktum är att jag fick en känsla av att om det var något som svenska bögar är urdåliga på så är det just nätverkande. Jag och Stefan fick presentera regielever, regissörer och skådisar för varandra på vår lilla förfest. Allt för att försöka hålla någotsånär jämna steg med flatorna.

3 kommentarer:

Stefan sa...

Det där med nätverk kändes lite provocerande... man kanske kan tro att det är så när man tittar på vårt kompisgäng. men vi är ett kompisgäng. och vi gör en bok ihop för att vi samtalar mycket tillsammans om våra bögnörderier.

De starkaste nätverk jag ser är unga straighta mediefeminister av det slaget som skriver i femkul och bang med förgreningar in i olika andra medier. Och det är väl bra att det är så om de inte är ett nätverk som exkluderar flator.

hur som helst tror jag att nästa alla grupperingar och identiteter jag kan komma att tänka på är bättre på att nätverka än bögar.

Anonym sa...

Roger, tro det eller ej, men jag är inte böghatare. Jag tror inte på paranoida konspirationer om bögnätverk. Jag vet att det inte bara är bögar och män som nätverkar. Du är välkommen att granska mina nätverk. Jag ville ta reda på vad det är som ligger bakom bögarnas framgångsvåg. Det är bara att lyfta på hatten – vi vinner alla på att ni finns, att ni tar plats. Det är inte det jag är kritisk mot.
Jag tror på ett jämställt samhälle. Ett där vi upplöser kön och slipper konstruktionerna manligt och kvinnligt. Där vi slipper bördor såsom kärnfamilj, moderskap, heteronormativitet. Där alla kan känna sig trygga och älskade. Där alla kan ha sex med vem de vill. Det kan låta högtravande och naivt. Jag får ta den risken.
Jag önskar alla framgång. Men tycker att det är på sin plats att undersöka mekanismerna bakom varumärket Bög. Det är inget fel i att man idag kan profilera sig utifrån sin sexualitet. Jag håller med dig Roger, att heterosexualitet dominerar fullständigt. Det är ett stort problem. Men varför tycks homosexuella män kunna surfa på sin sexuella läggning i så mycket större utsträckning än homosexuella kvinnor? Exakt hur går det till när bögerier blir populärt hos svensk medie- och kulturelit? Varför kan en flata inte bli lika hipp som en bög? Varför gillar vi att slänga oss med begrepp som bögkonst men inte flatkonst? Varför hajpas Butt medan den lesbiska diton GLU (Girls Like Us) är närmast osynlig här i Sverige? Varför är Birgitta Stenberg och Mian Lodalen de enda jag kan komma på som - här i Sverige då - verkligen lyckats med att profilera sig som flator eller queer? Utan att förlora status.
Jag tycker att man bör ifrågasätta mannen som norm på alla plan. Inom homovärlden såsom i heterosamhället. Vi hade releasefest härom kvällen och någon sa att många flator har dålig självkänsla; ”För att ens kunna nå framgång, vare sig med hjälp av sin sexuella läggning eller inte, måste man till att börja med ha gott självförtroende. Det har inte flator”. Jag vet inte om det är så, har inte undersökt saken, men OM det är så bör man ställa sig frågan vad det beror på. Om bögar skulle ha bättre självförtroende kanske det har att göra med att de är män? Att de får uppleva tryggheten av att vara norm? Jag får höra ibland att flator väljer att inte komma ut på sin arbetsplats med argumentet ”folk har inte att göra med vem jag ligger med”. Klyschan om att kvinnlig sexualitet är osynlig säger väl allt. Fortfarande är kvinnor som öppet talar om sin sexualitet få. Varför är det så?
Det var mycket i vår intervju som inte kom med i artikeln i Femkul. Däribland din tanke om att flatkulturen är alltför förknippad med politik för att den ska bli socialt accepterad. Att den ligger för nära Kampen. Där tror jag att du har rätt. År 2007 blir man som kvinna lätt paria. Det räcker faktiskt att komma ut som feminist.

Bästa hälsningar,
Malin

Stefan sa...

Du tar upp superintressanta frågor. Jag tyckte att intervjun med Anna-Maria i Kvällspasset i går efter intervjun med mig och Roger gav en del nycklar. Anna-Maria Sörberg ställer inte upp på att tala om flatkultur och skulle av samma skäl säkert inte gå med på termer som flatkonst och flatfilm. Det paradoxala är att det görs mycket intressantare kultur av lesbiska i Sverige i dag än av bögar om man generaliserar grovt – åtminstone från min intressehorisont, men eftersom många av de aktiva inom det lesbiska kulturområdet hellre väljer att definiera sig som ett del av ett bredare kvinnokollektiv blir de lesbiska så att säga osynliggjorda av sig själva. De ställer inte upp på boxar och kategorier och då syns de inte heller. Det har talats en del om den "queerfällan". Diskussionerna kring FI illustrerade också den problematiken. Men visst den lilla ankdamm som vi verkar i innehåller även personer som Kristoffer Poppius som inte kan betecknas som bög - men han kallar ändå det han fascineras av för bögkultur och det gör det hela lite tydligare i allmänhetens ögon. Jag tror att patriarkala aspekter är viktiga men otydligheten kring flatidentitet och flatkultur spelar en mycket viktig roll också.

När det gäller GLU har inte den haft en lika tydlig agenda och profil som Butt. Dessutom startades den med Butt som förlaga och inspiration så därför är det inte så konstigt att det har talats mer om Butt. Butt har haft en stark och tydlig inverkan på mode och popkultur och är en av anledningarna till att straighta, sköna killar har skägg i dag. Så just GLU är inget bra exempel. Men både jag och Daniel har försökt lyfta GLU så mycket vi kan. Jag hade en radiokrönika om den P3 Homo bland annat...